I Miguel Àngel Fragas gestaltning blir den döende svanen en klumpig och lite kantstött ballerina där den snubblar och fumlar sig fram, hela tiden med ett lyckligt leende på läpparna.

Under arbetet med föreställningen Den galna revyn har han som regissör och manusförfattare låtit sig inspireras av de klassiska verken, av allt från ballerinor och kosacker till Alice i underlandet. Flera av numren i revyn har arbetats fram gemensamt av ensemblen i Regnbågsteatern.

– Jag regisserar inte så mycket utan bjuder på förslag till skådespelarna och så utvecklar de det utifrån vad de vill göra. Det är allt från sång och dans till korta sketcher, ofta med inslag av improvisation, säger han.

Tanken med föreställningen är att visa på situationer och erfarenheter hos hbtq-personer och lyfta fram dem för en större allmänhet. Att få förståelse snarare än acceptans.

– Vi vill inte accepteras eller tolereras, vi vet redan att vi är lika mycket värda som andra. Men vi vill låta folk se hur vi är. Vi kallar det för regnbågsrevy också, vi vill visa att vi är en helhet under regnbågen, säger Miguel Àngel Fragas.

Publiken bjuds in att delta på flera plan i föreställningen. Bland annat sitter de mitt på scenen medan numren spelas upp runt omkring dem, lite som på en arenateater. Det finns också möjlighet att agera med skådespelarna under föreställningen. I en scen glömmer de bort sina repliker, och publiken får fylla i dem. I en annan kommer Stefan Haglund in med en ställning med kläder och låter publiken välja allt från underkläder till skor och accessoarer som han sätter på sig samtidigt som han pratar om den fria viljan och det ansvar som följer med.

– Vi har försökt vända på så mycket som möjligt i scenrummet med små medel. Vi vill skapa nya intryck och utmana det som är tillrättalagt, ifrågasätta varför det ska vara på ett visst sätt. Vilka normer inom teatern är bra och vilka kan vi rucka på? Vad händer när skådespelarna inte vet vilken scen de ska spela och vad vill publiken att jag ska sätta på mig?

Teatern gör det möjligt att synliggöra saker som vi annars tar för givna, menar Migel Àngel Fragas, som normer kring hbtq-personer, men också kring klass, funktionalitet eller hudfärg.

– Genom att vända på koncepten kan vi tydliggöra vardagsnormer och få publiken att bli medveten om vad som gör dem obekväma, eller när de skrattar.

Föreställningen avslutas med ett färgsprakande tekalas med girlanger och piñatas.

– Det handlar om att visa att det går att hitta glädje i vardagen och göra den till en fest, säger Stefan Haglund.