Den 24 februari hämtades Sahar Samet och hennes pappa Assadollah Samet, en känd politisk aktivist som tvingats fly efter att ha motarbetat terrorister i hemlandet, till förvaret i Kållered utanför Göteborg.

– Det var en stor chock för både mig och min pappa, säger hon.

Sahar Samet har sedan hon var tonåring i Afghanistan funderat över diskrimineringen av kvinnor, men inte vetat var hon skulle börja kämpa. Det gjorde hon först när hon 2011 kom till Sverige tillsammans med sin pappa och märkte hur det var att leva i ett samhälle med demokrati och yttrandefrihet. Men 2012 kom avslaget på asylansökan från Migrationsverket. I slutet av 2013 sökte de åter asyl med hjälp av en advokat, men även där blev det till slut ett avslag. Nu har Sahar Samet och hennes pappa suttit i förvar i två veckor.

– Att skicka afghaner tillbaka till Afghanistan är som att skicka dem till helvetet. Det leder till att de blir dödade i Afghanistan eller återigen måste fly till Iran eller Pakistan, säger hon.

Sahar Samet började arbeta på radio Shahrvand under hösten 2013, bland annat med sitt eget veckoprogram The voice of my land. Där tar hon upp såväl politiska och ekonomiska problem som barns och kvinnors rättigheter. Hon säger att Afghanistan är ett ställe där ingen är säker, särskilt inte de som jobbar inom media. Om hon tvingas återvända är det inte bara hennes eget liv som skulle vara i fara utan hela hennes familjs.

– Jag har definitivt vissa motståndare eftersom jag är kvinna och många människor känner till mig, och motståndarna har kontakter i terroristgrupper. Det finns så många exempel på hur mina kollegor har blivit dödade till och med på de säkraste hotellen i Afghanistan.

Även Migrationsverket konstaterar i sitt senaste ställningstagande om säkerhetsläget i Afghanistan från januari 2014 att bland andra journalister, personer som arbetar för organisationer som stödjer mänskliga rättigheter och kvinnor i den officiella sfären är extra utsatta. Trots att såväl Sahar Samet som hennes pappa stämmer in på dessa beskrivningar återstår nu bara väntan på att utvisningen ska verkställas.

– Jag ber de svenska myndigheterna att stödja mig och min familj så att vi kan stanna här, så att jag kan fortsätta arbeta med att förbättra barns och kvinnors rättigheter.