Kajsa Persson

Fördjupning


Kajsa Persson
  • Som barn tyckte jag att kvinnorna hade så fruktansvärt tråkigt. Jag tänkte gud i himmelen, jag ska aldrig gifta mig. Kvinnorna fick aldrig göra något roligt, säger Kerstin Lindahl.
Fria.Nu

Tre generationer av feminism

Tre kvinnor, födda under ett spann av nästan 70 år, pratar om personliga drivkrafter, fackligt arbete, utbildning och politik – men framför allt om det som förenar dem. Den feministiska kampen. De senaste 50 åren har inneburit stora förändringar på jämställdhetsplanet, men än är vägen lång och nya utmaningar väntar ständigt.

Det var 30-tal, kvinnor hade haft rösträtt i drygt ett decennium och Kerstin Lindahl var bara ett barn. Ett barn som var en flicka, som spelade bandy i likadana sportkläder som sin bror och med neddragen mössa för att få vara med.

– Som barn tyckte jag att kvinnorna hade så fruktansvärt tråkigt. Jag tänkte gud i himmelen, jag ska aldrig gifta mig. Kvinnorna fick aldrig göra något roligt.

Men gifte sig gjorde hon och det blev 60-tal. Sverige anslöt sig till FN-konventionen om lika lön för lika arbete, p-piller godkändes i Sverige och det kom ett förbud mot våldtäkt inom äktenskapet. I slutet av 60-talet hade Kerstin tre söner och jobbade på Energiverken i Göteborg.

– Jag läste om Grupp 8 i Stockholm, men det hette inte så då. Jag åkte upp till en konferens, vilket var väldigt intressant, sedan åkte jag hem hit och så bildade vi en basgrupp några stycken.

– Det var så trevande. När vi började visste vi inte något, vi visste bara att vi var väldigt irriterade.

Kerstin berättar om reaktionerna; ”Frustrerade kvinnor som inte får tillräckligt mycket sex.” ”Rödstrumpor” och ”Familjeförstörare”.

– Men vi brydde oss inte, vi träffade inte dem. Det var journalister, säger hon med ett skratt.

Kampen inom facket

Kerstin Lindahls feministiska kamp blev till stor del en facklig sådan.

– Vi arbetade och vi hade väldigt klart för oss det här med löneskillnader och glastaket som tjejerna inte kunde passera igenom. Hela attityden mot tjejer på arbetsplatsen retade en. Och vi var ju lite äldre och hade erfarenheter av livet så vi tog inte skit på det sättet.

De bildade en kvinnogrupp under fackklubben på Energiverken och lunchrummet tapetserades med statistik på löneskillnader och kvinnors och mäns andelar av hemarbetet. Men det var också en kamp inom facket, för att få med kvinnor på konferenser, i studiecirklar och på kongresser.

– Jag kommer ihåg ett möte vi hade då det bara var män som skulle åka på kongressen. Jag blev lite arg och undrade varför det var så. Det sas att kvinnorna hade ju ingen erfarenhet så de kunde faktiskt inte få åka.

Kerstin föreslog att alla suppleanter skulle vara kvinnor, och åka med för att få just den där erfarenheten.

– På den vägen var det sedan. Det finns sådana små konkreta saker, men annars är det väldigt svårt att peka ut exempel för det sker ju så långsamt.

Feminismen instutionaliseras

Vi lämnar facket och flyttar oss än längre fram på 1900-talet. Året var 1979 och Eva Warberg var 19 år. Fri abort hade införts i Sverige, moderskapspenning hette numera föräldrapenning och förskolelagen hade införts. För Eva Warberg var det inget politiskt uppvaknande, ingen insikt om att världen var ojämställd som förde henne till feminismen. Det var istället ett sökande efter sammanhang som ledde henne till det relativt nystartade Kvinnohuset i Göteborg. Till att börja med engagerade hon sig i matlagning och kulturutövande, och sneglade bara på de mer politiska grupperna. I dag har Eva Warberg jobbat med feministiska frågor genom undervisning på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg i över 30 år. ”Ett bananskal”, säger hon själv, var det som fick henne att hamna där.

– Jag gick med i en grupp som hette Lesbisk front, som bytte namn till Lesbiska feminister, någonstans där runt 1980. Men det hade jag nog inte vågat direkt, för jag tyckte att de verkade så pålästa och kunniga och coola. För mig var det jättebra med de här andra grupperna, det var ett bra sätt att komma in i en politisk krets och det blev att det smittade av sig.

Även om det för Eva personligen var en tid av fullt engagemang, beskriver hon 80-talet som en tid av nedgång när det gäller de autonoma inslagen inom kvinnorörelsen.

– Kvinnokampen hade instutionaliserats mycket i fackföreningsrörelsen, in i det politiska och i kvinnovetenskap och genusvetenskap. Det var inte så att det inte skedde någon feministisk utveckling på 80-talet, det skrivs ju ibland. Det var full sula, det var bara att det kanske inte var så mycket av den autonoma typen som nystartade kaféer eller gatudemonstrationer.

Kollektivism vs. individualism

Till skillnad från i dag fanns det då inte så många olika platser för feministiska grupper att vara på. På Kvinnohuset samlades de flesta som på något sätt var verksamma inom sfären.

– Det gjorde också att det inte blev så åtskilda kamper. Det var inte så intressant heller att tänka att ”aha, är du den sortens feminist”.

Eva Warberg pratar gärna om hur den feministiska rörelsen i Sverige har utvecklats över tid, och tar avstamp i 70- och 80-talets kollektiva kamp mot strukturer.

– Men det var en begränsad analys ibland som inte alltid var så inkluderande. Det har hänt mycket vad det gäller till exempel intersektionalitet, och det är mycket fler allianser kors och tvärs. Det är enormt positivt tycker jag med antirasistiska, transfeministiska och funkisrörelser till exempel.

Men hon menar också att det finns risker som har att göra med den nyliberala tid vi lever i med ett stort individfokus. Det gäller inte bara eller i synnerhet den feministiska kampen.

– Om man inte kan hålla flera bollar i luften samtidigt, finns det en risk att maktperspektivet och fördelningsfrågor inte får plats samtidigt som identitetspolitiken. En av sakerna som var bra på 70- och 80-talet var faktiskt det kollektiva, att få slippa sig själv. Det här individfokuset gör det så fruktansvärt tungt att bära. Man behöver ibland det andra för att få bli en del i någonting och inte hela tiden vara ett varumärke eller ett projekt. Jag tycker att den feministiska kampen måste problematisera det tydligare än vad som görs i dag.

Inspiration och oro globalt

Eva Warberg tror på en ibland mer kampanjinriktad feminism, med tydliga avgränsningar. Kampanjen ”Ain´t I a Woman”, för papperslösa kvinnors rätt till skydd, menar hon är ett exempel på en lyckad sådan. Att våga avgränsa till en fråga eller en grupp av utsatta, och inte oroa sig så mycket för att alla ska inkluderas varenda gång.

– Jag har lite tappat tålamodet där känner jag ibland. Vissa grupper känner ibland att de måste backa och de är så rädda för att ta makt och position att det blir en handlingsförlamning som inte gynnar kampen. Man ska vara lyhörd och ödmjuk, lära sig nytt och tåla kritik tycker jag. Men risken med intersektionalitet är att det blir en handlingsförlamning, att allt ska med, allas perspektiv och det är nästan omöjligt. Det får man bråka lite med.

Eva Warberg pratar också gärna om det globala, och att hämta inspiration från internationell kvinnokamp. Hon nämner Indien som ett exempel på där just arbetet med olika kampanjer har fungerat effektivt. Men tittar man globalt finns också många stora orosmoln, och den växande fascismen är ett av Eva Warbergs största.

– Jag känner en djupare oro än vad jag har känt på länge. Samtidigt kommer en kraft ur oron att vi måste göra något gemensamt. Men exakt hur det ska se ut, det är inte enkelt. Det är en massa saker som gör det svårt, folk kämpar med sin försörjning och en del kämpar för sin överlevnad.

– Fler är fattigare i Sverige, fler är sms-slavar och det trasar sönder både folk och grupper av folk och gör det svårare för folk att känna att vi är ett vi. Man är upptagen av att antingen välja elbolag eller få ihop till sin hyra, det är så mycket som gör oss fokuserade på oss själva. Tänker man riktigt konspiratoriskt känner man att det är en plan i det. Det kallas för valfrihet men jag tycker att det är att trasa sönder.

Feministiskt initiativ gör entré

Vi återgår till den kronologiska ordningen och låter 80- och 90-talet passera. I Sverige innebär det bland annat införandet av förbud mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen, förbud mot köp av sexuella tjänster och ”pappamånader” i föräldraförsäkringen. Det blir 2005, och Feministiskt initiativ bildas i april. Då går Emma Helmin fortfarande i grundskolan, men några år senare har hon tagit studenten, och jobbar på en fabrik i hemstaden Västerås. Många av kollegorna är äldre män, och de drar ofta sexistiska skämt.

– När jag inte uppskattade det var jag tråkig, surkärring blev jag kallad, och jag var 19 år liksom. Det var någon dag då jag insåg att vuxna inte riktigt var att lita på. Det var en tung insikt för mig, efter att hela uppväxten ha litat på vuxna. Det var också då jag insåg att feminism syftar till att det ska vara jämställt och lika, oavsett om du är ung och om du är tjej. Oavsett vem du är ska du inte bli behandlad så på en arbetsplats. Något var fel i samhället, och det var där och då jag bestämde mig för att läsa genusvetenskap.

Hösten 2013 och bara ett år kvar till riksdagsval. Emma Helmin har flyttat till Göteborg och börjat läsa genusvetenskap, och hon är med och startar upp Unga Feminister i staden. Efter ett tag går hon över till Feministiskt initiativ och är för tillfället ordförande för styrelsen i Västra Götaland och ledamot i styrelsen i Göteborg. Det har varit en snabb resa, både för Emma personligen och för partiet.

– Det har varit väldigt omvälvande att växa så snabbt. Man kan inte göra sakerna på samma sätt längre, man blir tvingad att omorganisera sig. Självklart är det väldigt roligt också, men det ger också väldigt mycket press på partiet. Helt plötsligt har vi andra förväntningar på oss, än vad vi hade när vi var färre.

Feminism i de politiska finrummen

Emma Helmin hittade sin roll i de politiska rummen, känner sig mer hemma där än i demonstrationstågen. Men att det behövs både och är hon helt övertygad om.

– Det som händer med Feministiskt initiativ är ju att feministiska frågor får ta plats i det politiska rummet, vilket annars har varit en folkrörelse. Något som sker ute på gator och torg i protest och missnöje. Det är det som Fi strävar efter, det ska vara en politisk fråga som tas på allvar och inte något som bara ideella krafter kämpar för.

– Där är jag väldigt noga att ha kvar analysen att feminism i Sverige i dag är inte bara FI, det går inte att kidnappa det begreppet för att det kommer alltid, alltid att vara något större än bara politiken. Jag tror att det behövs inom alla olika delar av samhället för att göra mest förändring. Vi kan inte bara göra det till en politisk sak, det måste fortfarande vara en folkrörelse också.

Vi kommer in på det som Eva Warberg tidigare pratat om kring inkludering. Emma Helmin tycker att det är viktigt att få in så många perspektiv som möjligt, att inte ta tolkningsföreträde i frågor man inte själv har erfarenhet av.

– Den feministiska rörelsen är otroligt kritisk inåt, samtidigt som det är det som har fått feminismen att bli så inkluderande som den är idag. Det är väldigt mycket inom den feministiska rörelsen som har skapats av kritik, som till exempel black feminism som uppkom var ju en kritik mot feminismen för att den var för vit, säger Emma Helmin och fortsätter:

– Om man strävar efter något som verkligen ska inkludera alla kommer vägen till jämställdhet bli betydligt längre och svårare, men hellre det än att vara en exkluderande rörelse som aldrig kommer uppnå total jämställdhet. Jag tycker att det handlar om att jag som vit, heterosexuell cis-kvinna ser till att inte uttala mig i frågor som jag inte har erfarenhet av, jag ska inte ta tolkningsföreträde. Man ska inkludera alla på ett sätt så att alla får en röst.

Feminism över generationsgränser

Kerstin Lindahl, Eva Warberg och Emma Helmin – tre kvinnor födda under olika årtionden av 1900-talet. De har till stor del verkat inom helt olika områden, och samtidigt finns det mycket som förenar. Men finns, och är den ens önskvärd, en generationsöverskridande feminism? Eva Warberg tycker att det personliga måste få fortsätta att vara en drivkraft, att engagera sig där man för tillfället står i livet.

– Är man 20 så är det vissa saker som är fruktansvärt centralt i ens dagliga liv som ofta är grogrund till kamp till exempel. Har man precis blivit pensionär och upptäcker att hoppsan, det blev nästan inga pengar fastän jag har jobbat hela livet, ja då är man jävligt förbannad på det. Och det kan man kanske inte tänka att en 20-åring ska vara på samma sätt. Men det har ju att göra med ekonomisk fördelning så det finns ju allianser att göra. Vi måste inte alltid föra varandras kamper.

Även Kerstin är inne på att rörelsen har förändrats, och menar att varje tid på ett sätt får ta hand om sina problem. Hon funderar inte längre särskilt ofta över klassiska jämställdhetspolitiska frågor, men är fortfarande engagerad i Svenska Kvinnors Vänsterförbund, SKV, och i stödföreningen för Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.

– Jag har varit inbjuden för att prata för unga tjejer och de är på bettet. Man ska inte tro att det organiserar sig på samma sätt och gör samma saker men de kommer att göra något. De ger sig inte så lätt.

Framtidstro och fortsatt kamp

Så har hela 1900-talet, och 15 år av det nya milleniet, passerat. I år fyller Kerstin Lindahl 89.

– Titta på mig, och tänk dig de som var 89 år på den tiden jag var ung. Det var korsett och kjol och handskar och väska och hatt och hela baletten. De fick inte hoppa så långt. Vi har mycket större frihet att uttrycka oss själva och göra saker.

De senaste tolv åren har hon varje januari och februari åkt till Gambia, där hon bland annat betalar skolavgifter för ett antal barn. Särskilt flickor.

– Då inser jag hur långt vi har kommit här. Hur bra vi har det. Hur fria vi är. Men det är ingenting som är givet för alltid utan det får man slåss för. Demokrati och frihet är något man får slåss för varje dag. Eller slåss, det är ett så drastiskt ord men det är något man måste tänka på och fatta sina beslut utifrån.

Även Eva Warberg tar ett globalt perspektiv, och berättar om ett möte med några indiska aktivister som hon brukar påminna sig om när det känns tungt. Efter att först ha kämpat i flera år för att rädda några träd, börjar genast en ny kamp för sin rätt till en brunn.

– Går det inte så går det ändå, för det måste gå.

Emma Helmin har snart en kandidatexamen i genusvetenskap, och planen därefter är att utbilda sig till kommunikatör. Helst vill hon fortsätta att verka inom den politiska sfären. Som påminnelse har hon gjort en tatuering, en kvinnokampssymbol mellan brösten.

–– Det gjorde jag för att om 50 år ska den fortfarande sitta där, och om jag inte kämpar fortfarande då ska jag fan få dåligt samvete.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

”Det politiska intresset är större än någonsin”

Med ett år kvar till nästa val och en sommar som varit allt annat än politiskt stabil är frågorna många. Fria samtalar med statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, ledare för det svenska valforskningsprogrammet, om ökad väljarrörlighet och det ökande politiska intresset.

© 2024 Fria.Nu