Vi lever i samma land men i så skilda världar. Härom dagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.

För ett par veckor sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det i dag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland till och med samverkar de senare med extremhögern.

VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.

Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket – så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några, men många avfärdade jag som så kallade internettroll.

Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och den huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mejl med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete kommer vi in på guilt by association. Facebookvännen menar att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten.

Tanken svindlar. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.

Så jag kollar in dem som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera får jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittar något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor.

Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.

Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.