Granskningen som SR Ekot genomförde visar att ett tiotal assistansbolag, av cirka 900, med tvivelaktiga metoder värvar kunder och att granskningen av branschen brister, de efterlyser fler oanmälda inspektioner. Min personliga upplevelse av rapporteringen är att den är generaliserande och att den genomförs med starkt begränsad kunskap om vad den personliga assistansen innebär för individer. Jag ser stora faror med detta, det riskerar att bli ett dråpslag för den gängse uppfattningen av assistans i vårt samhälle. Det är lätt att glömma att assistansbranschen består av, liksom alla verksamhetsområden, goda och dåliga drifter. Det är viktigt att vi kan skilja på assistanssamordnare, anhöriga, funktionsnedsatta och assistansberättigade från kriminella individer.

Att med statliga medel ägna sig åt att med otillbörliga tillvägagångssätt tillskansa sig personer med behov av personlig assistans sänder ut dåliga signaler i samhället och är förstås fel. När en väljer assistansbolag är det viktigt att en ser till att välja en anordnare med människan i fokus. Kvaliteten och LSS-lagstiftningens intentioner måste alltid vara det primära. Att politiskt reglera vinstintresset kan vara ett medel för att minska det endast ekonomiska intresset som finns för personlig assistans. Att välja ett kooperativ som ägs och drivs av assistansberättigade kan vara ett sätt för människor att se till att deras val i mesta möjliga mån säkrar att assistansersättningen går till personlig assistans.

Men det känns ruskigt obekvämt att Linda Evereus och Karin Wettre på Sveriges Radio, som gjort många av inslagen, inte kan släppa sin uppfattning om att personlig assistans är vård i hemmet. Att felaktigt beskriva assistansreformen som en vårdreform är detsamma som att cementera fördomar. Att vetskapen av att många av oss med personlig assistans lever aktiva liv med barn, arbete, studier och fritidsaktiviteter är vag framgår också när oanmälda inspektioner kommer på tal.

Ja, inspektion av assistansanordnare, på förhand aviserad eller oanmäld, är viktigt, för att säkerställa att verksamheterna bedrivs i enlighet med de krav och riktlinjer som man satt upp. Detta är dock väsensskilt från inspektion av assistansanvändare. Wettre och Evereus vill i sina intervjuer pressa fram ett erkännande om att fler oanmälda inspektioner från till exempel IVO är rimligt. De verkar sakna förmågan att se att det blir en absurd situation för den assistansberättigade, att på grund av nyttjandet av en samhällsfunktion också göra sig beredd på att när som helst granskas med personliga oannonserade nedslag av kontrollmyndighet i sin vardag. Vilken annan medborgare lever under sådana premisser?

Personligen kan jag inte svara för vilka upptäckter man gjort på SR Ekot, men jag känner mig rädd när jag förstår vad det finns för möjlighet för lyssnare och läsare att skapa ett misstroende gentemot assistansberättigade baserat på bristerna i rapporteringen. För oss med omfattande funktionsnedsättning är personlig assistans nyckeln till ett självständigt och självbestämt liv. Att inte ses som fullvärdiga människor är vårt största handikapp.