Livet som fristadsförfattare i Malmö har lämnat avtryck i Naeimeh Doustdars nyskrivna poesi och noveller. Det blev tydligt när hon en dag, som vanligt, satt och skrev framför datorn.

– När jag lyfte blicken för att läsa vad jag just skrivit blev jag alldeles rädd och mina fingrar blev kalla. Jag fick ta en paus. När jag nästa dag återvände till texten förvånades jag över att det var jag som hade skrivit den, berättar Naeimeh Doustdar.

Berättelsen som chockade henne handlar om en medelålders kvinna i Iran som har problem med sin sexualitet på grund av den religiösa miljö hon vistas i.

– Du kanske inte tycker att det är något särskilt, men i Iran går det inte att skriva om sex eller att berätta en sådan historia om en religiös familj, utan att det skulle tolkas som kritik mot religionen.

Något som gjorde att Naeimeh Doustdar under tiden i Iran alltid var mycket försiktig när hon skrev. Särskilt noveller, inom poesin fann hon mer svängrum. Efter två år som fristadsförfattare i Malmö har hon långsamt börjat jaga den inre censorn på flykt. Men ännu finns det spår kvar.

– Jag kan fortfarande undvika att skriva om vissa saker. Jag tänker att jag inte är rätt person att skriva om dem, att jag inte har trovärdighet på grund av vem jag är, säger hon och exemplifierar med den senaste tidens attacker mot moskéer i Sverige.

Sedan Naeimeh Doustdar kom till Sverige har hon hunnit med att publicera och översätta sina dikter och skriva för svenska såväl som utländska medier. Men det har alltid funnits en malande oro för vad som ska hända när tiden för fristadsprogrammet och därmed också giltigheten för hennes, makens och den fyraåriga dotterns uppehållstillstånd runnit ut.

– Jag har inte kunnat sova i lugn och ro en enda natt och ärligt talat har det också påverkat mitt arbete som författare. Jag har hela tiden oroat mig för var vi ska ta vägen sen.

Därför tycker Naeimeh Doustdar att städer som skapar fristadsprogram måste ta större ansvar för författarens framtid.

– Om man verkligen menar något med sitt program bör det finnas en plan för vad som ska komma efteråt. Två år är en väldigt kort tid att både inspireras och skapa och samtidigt lära sig språk. För mig som också har haft ett litet barn att ta hand om gick tiden mycket snabbt.

Det har blivit något av en trend i Sverige att ha fristadsförfattare, menar Naeimeh Doustdar, men det är inte på alla orter som man är så välorganiserade och engagerade som i Malmö,

– Vissa verkar tycka att det handlar om att bjuda in någon och ge den pengar, men det är inte det som är det viktiga, utan det är att det finns ett program, ett kontaktnät och människor som ser värdet i vad fristadsförfattaren gör. Det har det verkligen funnits här.

I september fick familjen permanent uppehållstillstånd och Naeimeh Doustdar kunde andas ut. Nu förbereder hon sig för en ny del av sitt Malmöliv. Och det handlar till stor del om att behärska det svenska språket.

– Att hitta sin nya identitet på en ny plats med ett nytt språk är tufft och man tappar självförtroende. För mig som författare har språket varit mitt verktyg och det är en verklig utmaning att ta de här vingliga stegen.

Men nu, när hon på måfå väljer en bok ur bibliotekets poesihylla och bläddrar i den kan hon faktiskt förstå vad som står skrivet.

– Det är häftigt, det kunde jag inte när jag kom!

Nu slocknar strålkastarljuset över Naeimeh Doustdar, åtminstone för en stund, tills hon tänder det igen av egen kraft. Och det ser hon fram emot.

– Jag tycker om att vara självständig. Jag vill stå på egna ben och jag vet att jag klarar mig. Mina nya texter bara väntar på att publiceras, säger Naeimeh Doustdar och ler.