En ny superhjälte har sett dagens ljus. Priya har själv blivit utsatt för våldtäkt, och kämpar nu mot sexuellt våld med hjälp av gudinnan Parvati och en tiger. Serien Priya’s Shakti har sitt ursprung i den motståndsrörelse som tog fart efter den uppmärksammade gruppvåldtäkten på den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh Pandey i Delhi för två år sedan, vars brutalitet och dödliga utgång ledde till fördömanden världen över.

Serieskaparen Ram Devineni har själv varit aktiv i protesterna som följde efter händelsen, och säger att Priya’s Shakti är ett sätt att försöka bekämpa kvinnohat och likgiltighet med solidaritet och kreativitet. Serien hämtar inspiration från uråldriga matriarkala traditioner som Ram Devineni anser glömts bort inom modern hinduistisk kultur.

Ibland måste vi ha hjältar. Under 2014 såg vi hur privilegierade förebilder målade med breda penseldrag i feminismens namn. Och kanske måste Emma Watson och Beyonce glittra sig igenom lättillgängliga slutsatser som varje människa med självaktning borde kommit fram till för tjugo år sedan, för att vissa ska vakna. Denna västerländska ytfinish tilldelas, knappast på eget initiativ, till och med den pakistanska fredspristagaren Malala Yousafzai. Eftersom hon attackerades av just talibaner, är hon naturligtvis lättare för Oprah och Angelina att utse till sin nya BFF än de kvinnor, barn och män i Malalas hemland som amerikanska drönare fortsätter att beröva sina familjer, hem och liv.

2014 var ett viktigt år för feminismen. Det kommer även 2015 att bli. Vi är framme vid året som FN:s samtliga medlemsstater år 2000 satte som deadline för millenniemålen, åtta mätbara mål som handlar om att bekämpa fattigdom och skapa en hållbar global utveckling i världen. Jag kan inte låta bli att undra om milleniemålen snurrade lite i huvudet på världens ledare när de vaknade upp från sitt nyårsfirande och det plötsligt var 2015. Kanske den tiondel av världens ledare som är kvinnor tänkte på dem lite extra. Det är nämligen kvinnor som drabbas hårdast av fattigdom och ett av millenniemålen går därför ut på att stärka kvinnors ställning.

Att tala om feministiska genombrott kan kännas svårt när vi fortfarande har en värld där män drar hem 90 procent av inkomsterna och äger 99 procent av all egendom. En värld där minst en femtedel av världens kvinnor utsätts för sexuellt våld under sin livstid. Jag anser att uppfyllandet av millenniemålen går sådär. Feminister uppmanas att tagga ner, se till att få med männen i kampen, ha tålamod, se till framgångarna. Visst behövs alla i kampen. Men hur länge ska vi vänta? Många vinner på ett jämställt samhälle, men inte alla: ganska många måste lämna ifrån sig makt och privilegier, och kanske måste vi sluta vänta på att de ska göra det frivilligt.

Emma Watson och Beyonce behövs också, men de är inte mina hjältar. Mina hjältar är de indiska ungdomar som kommer att läsa serien om Priya och få mod att ifrågasätta våldtäktskulturen. De högstadieelever jag just har sett protestera mot sexistiska luciatraditioner på svenska skolor. De lite blyga mellanstadietjejer som inte kan så mycket svenska, men som sitter och läser i skolbiblioteket. Bok efter bok lånar de, slukar kunskap och skaffar sig redskap för att kunna göra en bättre värld. Mina hjältar är alla de feminister som i år har tagit plats i politiska församlingar världen över och orkar vara diplomatiska, men också de som vägrar vara det. De som tar plats på sina egna villkor, de som inte har så mycket tålamod som vore klädsamt för det täcka könet.

Edith Södergran skrev för snart hundra år sedan: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Hon hade rätt. Att inte förminska oss, betyder ibland att vi inte har tid att vänta in. Att vi inte har tid att till varje pris undvika konflikt och polarisering. Att vi inte har tid att kolla om alla män tycker det är okej innan vi börjar jobba. Millenniemålen kom med en deadline av ett skäl. Våra liv är korta. Låt oss bli varandras tigrar, våra egna hjältar i år.