”Jag vill bara ha ett normalt liv”
Elena Taché lämnade Rumänien för att jobba som kock i Spanien. Men den ekonomiska krisen förde henne till Sverige – där livet som EU-migrant var mycket tuffare än hon anat.
Elena Taché springer fram och tillbaka i Frälsningsarméns lokal och delar ut kaffe och hjälper till med bokning av tvättmaskinerna. Nu jobbar hon på verksamheten Famnen med att stötta andra EU-migranter. Men det har varit en resa dit.
Den började när hon som 22-åring lämnade sina sina föräldrar och sin dotter med dotterns pappa i Ploiesti, utanför huvudstaden Bukarest, och begav sig till Spanien år 1999.
– Jag ville arbeta, kunna försörja min dotter och få ett bättre liv, livet var svårt i Rumänien. Jag hade utbildat mig till kock och pluggat ekonomi och jobbade på en restaurang och med bokföring i en affär, men det var ändå svårt att få ihop ekonomin, säger Elena.
En kusin i Spanien hjälpte henne att boka en resa och det tog inte lång tid innan hon fick jobb som kock på ett äldreboende och på en restaurang. Språket lärde hon sig snabbt eftersom spanska och rumänska är så lika. På restaurangen jobbade hon i tio år. I Spanien träffade hon också sin man, Silvio, som också kom från Rumänien. De flyttade ihop och fick så småningom ett gemensamt barn, Cristian. Elena säger att det var en väldigt bra tid.
Men så kom den ekonomiska krisens hårda slag mot landet. År 2011 var arbetslösheten uppe i 20,7 procent och Silvio var en av de arbetslösa. De hade lärt känna en svensk man vid namn Peder Mauritzon som sa att han skulle hjälpa dem om de flyttade till Sverige. Elena och Silvio bestämde sig återigen för att migrera, och återigen behöva lämna ett barn i Rumänien – den här gången 2-årige Cristian som fick bo med Elenas föräldrar.
Tack vare Peder, som är en lokal kändis i Ullaredtrakterna där han driver ett seriemuseum och har medverkat i serien Ullared på Kanal 5, kom därför Elena och Silvio till Sverige i september 2012. Första halvåret bodde de hemma hos Peder utanför Ullared, men framåt våren flyttade de till Göteborg för att söka jobb. De fick bo hemma hos ett spanskt par, men livet som migrant i Sverige var helt annorlunda än livet i Spanien.
– I början var allt väldigt svårt. Jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan den hjälp vi har fått. Vi behövde inte betala hyra eller något, men jag behövde få ihop pengar till mat till oss själva och skicka pengar till mina föräldrar och vår son så att de kunde köpa mat. I två månaders tid gick jag ute på gatorna och letade burkar för att panta. Det kändes helt frukansvärt, jag hade aldrig upplevt något sådant i Spanien. Även om jag haft det tufft innan så fick vi alltid ihop till mat.
Elena började gå till kyrkorna och be om mat, till Johanneskyrkans brödutdelning och till Frälsningsarméns “matbanken”. Genom stadsmissionens verksamhet Crossroads träffade hon och Silvio andra som pratade rumänska och spanska och hjälp att översätta sina cv:n till svenska. Genom rumänska kontakter fick de till slut hyra en lägenhet i andra hand och Silvio fick jobb på en städfirma.
För Elena var det svårare att få jobb utan att kunna språket eller ha personnummer, så hon började engagera sig ideellt som volontär istället hos exempelvis Frälsningsarméns Famnen och i Toleredskyrkan i Lundby.
– Många förstår inte hur jag kunde jobba gratis, men jag fick mat och kläder, säger Elena och visar sina vinterstövlar.
Det var också engagemanget i Famnen som ledde till att Frälsningsarmén anställde henne när det blev en tjänst ledig. Att få ett jobb var en stor förändring.
– Folk pratar med en på ett annat sätt, det är som om det är en garanti om att jag är en legitim person att vara här, att jag vill jobba och göra rätt för mig.
Jag frågar henne vad henne vad hon tänker när hon ser svenskar som har pengar och springer på stan med shoppingkassar.
– Att de har ett normalt liv, alla borde få ha det så. Jag vill också köpa saker, ingen Ferrari eller lyxsaker men mat när man behöver och saker till barnen.
Nu jobbar hon på Famnen fyra dagar i veckan och Silvio säljer Faktum och läser på SFI. De har äntligen fått personnummer och Cristian, som nu är fyra år, har flyttat till Sverige.
Högst upp på önskelistan står nu att kunna låta dottern flytta till Sverige och att hitta en lägenhet. I slutet av februari går deras nuvarande kontrakt ut och de är oroliga för att hamna på gatan. Förhoppningen är också att hitta en förskoleplats åt Cristian och att Elena och Silvio ska kunna arbeta inom sina yrkesområden.
– Min man jobbade hos en underleverantör till SKF i Rumänien i 13 år, så hans dröm är att jobba på SKF. Och jag drömmer om att jobba som kock på en restaurang. Att jobba på restuarang är livet.
Artikelserie: Mötet
I GFT:s artikelserie Mötet träffar du fyra personer som som tagit sig från Rumänien till Göteborg i hopp om ett bättre liv.
Läs alla delar i serien:
Del 1: ”Jag gör mitt bästa för att alltid le”
Andrey Dura, 19 år, reste från Rumänien till Sverige för att försörja sig som gatumusikant.
Del 2: Hon önskar ett gemensamt språk
Violeta samlar burkar och ber om pengar vid en affär, men förhoppningen är att snart få ett jobb via Arbetsförmedlingen.
Del 3: ”Jag mår så mycket bättre när jag syr än när jag tigger”
Mihaita Zaharia tiggde om pengar och sov under parkbänkar, men tack vare ett oväntat möte har han nu både sovplats och börjat försörja sig som skräddare.
Del 4: ”Jag vill bara ha ett normalt liv”
Livet som EU-migrant i Sverige var tuffare än Elena Taché anat. Hon berättar om sin resa från Rumänien, via jobbet som kock i Spanien till att plocka burkar i Sverige. Och hur hon nu fått jobb hos Frälsningsarmén.