Snart är det julafton.

Det är en viktig dag för många.

En del längtar till julafton.

De tycker att det är en av årets bästa dagar.

Andra tycker att jul är jobbigt.

En del tycker att det är jobbigt att träffa familjen på julafton.

Andra blir stressade av att de måste laga mat och köpa julklappar.

Det händer att folk frågar mig, om jag tycker om jul.

När jag får den frågan känns det som att man bara får svara på ett sätt.

Man ska svara ja eller nej.

Fast jag tycker inte att svaret är så enkelt.

Jag tänker att jag haft jular som varit ganska jobbiga.

Men jag tänker också att det har varit roligt att fira jul.

En julafton var jag ganska ledsen.

På kvällen skulle jag åka till en krog.

Där skulle jag träffa mina kompisar.

Vi skulle ses efter att vi firat med släkt och familj.

Så har jag och mina kompisar gjort många jular.

Men det här året tänkte jag att jag kanske inte skulle åka.

Jag tänkte att jag inte skulle ha kul, eftersom jag var ledsen.

Men jag åkte till krogen.

Där var fullt av folk.

Alla dansade överallt.

Folk dansade i trappan, i toakön, på bord och stolar.

Jag hittade mina kompisar.

Jag log och dansade.

Fast det kändes som att jag lurades.

För jag var inte glad.

Men dansen och musiken gjorde att det ledsna blev mindre.

Jag började känna mig glad och ledsen på samma gång.

Till slut kände jag mig faktiskt mest glad.

Jag tänker att det ofta kan vara så.

Jag tänker att man ofta kan känna många saker samtidigt.

På julen tänker många på dem som har dött.

En del går till en grav på julafton och tänder ett ljus.

Då kan man känna sig både glad och ledsen samtidigt.

Jag är inte säker på om jag ska dansa på julafton i år.

Men på nyårsafton ska jag göra det.

Jag ska dansa för er som inte längre är här.

Fast vem kan egentligen veta att det är så det är?

Ni kanske står på dansgolvet utan att synas.

När kjolen fladdrar till lite extra är det kanske ni som blåser på den.