Nigeria

Nigeria har visserligen ett demokratiskt styre, men demokratin är skör då de regionala motsättningarna är stora mellan landets södra och norra delar. Sedan 2010 styrs landet av president Goodluck Jonathan, vars Folkets demokratiparti, PDP, har en dominerande roll i politiken. I april 2011 valdes Jonathan till en fyraårig mandatperiod.

Den växande medelklassen är en av de snabbast växande i världen. Med mer inflytande och både mer pengar och utbildning, kan en sådan utveckling skapa möjligheter för ökad mobilisering. Samtidigt gör de ekonomiska intressena i landet, med många utländska oljebolag, att många tvivlar på att det internationella samfundet skulle släppa fram ett folkligt uppror. USA, som är den största köparen av olja från Nigeria, anses dessutom stödja president Jonathan.

Samtidigt pågår ett uppror mot de utländska oljebolagens verksamhet i det oljerika Nigerdeltat i söder. Gerillan ”Rörelsen för frigörelse av Nigerdeltat”, MEND, har hotat att återuppta attacker riktade mot oljeindustrin, men har enligt vissa källor närmast upphört att existera.

President Jonathan har antytt att han eventuellt inte ställer upp till omval, men tänker istället verka för en författningsändring för längre mandatperioder. En sådan författningsändring skulle kunna bli gnistan till ett uppror. Samtidigt tror experter att presidenter i omkringliggande länder nu kommer att backa om liknande författningsändringar på grund av utvecklingen i Burkina Faso.

Sudan

Sudan, även det ett oljeland, delades i Sudan och Sydsudan i juli 2011 efter att fredsavtal mellan norr och söder slutits sex år tidigare. Den politiska situationen har sedan dess varit spänd och förhållandet mellan länderna är komplicerat på grund av den oklara gränsdragningen i de oljerika områdena.

Sudans ledare, president Omar al-Bashir, är även han en av de längst sittande på kontinenten med bara två år ifrån Burkina Fasos Compaorés 27 år vid makten. Länge sittande ledare har många gånger varit en källa till folkligt uppror och vissa menar att Sudan kan komma att inspireras av Burkina Faso när det gäller detta.

Enligt ”Fragile State Index” är Sudan ett av de länder vars stat pressas så hårt att den är på väg mot en kollapsad stat. I kombination med att Sudan är ett av de afrikanska länder vars invånares fri- och rättigheter är som mest begränsade kan det vara en källa till protester. Dock menar andra att en begränsning av fri- och rättigheter samtidigt leder till mindre fri information och begränsning av den växande kritik mot ledarna som är en förutsättning för en sådan mobilisering.

Senegal

Senegal är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig har styrts av militärer.

2012 hade landet sitt egna folkliga uppror. Då president Abdoulaye Wade genomförde vad många menade var en ”konstitutionell kupp” genom att övertyga konstitutionsdomstolen om att hans första mandatperiod inte räknades och på så sätt skulle kunna ställa upp i ett tredje val gick befolkningen ut i protester. Wade fick flest röster i den första valomgången. Men i den andra hade oppositionen tillsammans med många ungdomar lyckats mobilisera ett sådant motstånd att Wade inte blev framröstad. Vann gjorde istället den tidigare premiärministern Macky Sall.

”Nu är det nog”-rörelsen*, på franska ”Y’en A Marre”, spelade en viktig roll i upproret. Rörelsen bildades av senegalesiska journalister och rappare i januari 2011 i protest mot den ineffektiva regeringen. Efter upproret i Senegal för två år sedan började det, precis som nu efter Burkina Faso, pratas om en afrikansk vår. Att upproret i Burkina Faso skulle sprida sig till Senegal anses som troligt då den civila rörelsen har växt sig stark. Däremot menar vissa att det snarare är det omvända som gäller: att Burkina Faso inspirerats av ”nu är det nog”-rörelsen i Senegal. Så får vi nu se en afrikansk vår komma, kan kanske många komma att hävda att den inte startade i Burkina Faso, utan i Senegal.