Då och då, mellan allt prat om invandring, hör man röster som hävdar att det pratas för lite om invandringen. När Sverigedemokrater och andra hävdar att det finns stora problem med integrationen så antyder de att om vi bara får stopp på invandringen så kommer alla våra problem att lösas. Det antyds att det inte existerade några brott i Sverige innan vi började ta emot invandrare. Det antyds att det fanns en tid, en bättre tid, då vi inte tog emot invandrare. Som om vi alla vore samer. Det fanns inga våldtäkter i Sverige, det fanns knappt ens skägg, innan vi öppnade våra gränser på vid gavel. Som om våra gränser var öppna.

Det antyds att nästa steg efter att gränserna stängts är att göra sig av med dem som redan bor här men som är födda, eller har föräldrar, eller föräldrars föräldrar med en bakgrund någon annanstans. För att lösa integrationsproblemen.

Jag träffade häromdagen en vän som engagerat sig i asylrättsrörelsen men som nu inte orkar längre. Hon ger en helt annan bild av verkligheten. En bild där det snarare pratas för lite om de fula sidorna av den svenska migrationspolitiken, med godtyckliga processer, press på handläggare att fälla snarare än fria, och inspärrning av människor enbart på grund av att de sökt skydd och fått avslag men stannat i landet. Tillvaron som papperslös är inget lyxliv utan någonting man gör i desperation när man inte ser någon framtid i ett återvändande.

Min vän är inte den enda asylrättsaktivist som bränt ut sig. Det de gör är ofta att hjälpa asylsökande i deras ansökningsprocess. Förklara lagar och regler, upplysa om hur systemet fungerar, hjälpa till med att fylla i blanketter och formulera texter på ett korrekt sätt. Saker som är svåra, ibland på gränsen till omöjlighet, om man inte kan språket och inte är van vid vår byråkrati. Saker som myndigheterna i all rimlighet borde hjälpa till med.

Så ja, vi måste kanske prata mer om integrationsproblemen. För hur lätt är det att känna sig hemma när man kommer till ett land där man ställs inför ett byråkratiskt system som inte vill ha en här, som inte ger en den hjälp man behöver och inte lyssnar på vad man säger utan på hur man säger det. Vi skulle kunna börja där.

En asylprocess som gick ut på att hjälpa personer i nöd, med handläggare som lyssnar, som tillhandahåller tolkar, som erbjuder hjälp med att fylla i papper på ett sätt som passar in i det språk som krävs för att myndigheterna ska förstå. Det hade varit ett första steg mot att få folk att känna sig välkomna och delaktiga i det svenska samhället.