Bakom det graffititäckta planket på Nobelvägen kryssar en äldre kvinna fram med en cykel mellan skräphögar och buskar. Hon är aktiv inom kyrkan och har precis varit och lämnat en kasse med mat till migranterna. Men hon har bråttom, har andra platser att besöka och skyndar snabbt iväg igen.

Det är strax före lunch och tälten och skjulen är tomma. Men bland bilarna och husvagnarna på parkeringen intill står några män och delar på baguetterna som kvinnan med cykeln just lämnat.

– Det är bra människor, säger Patru och syftar på de Malmöbor som har engagerat sig i hans och hans vänners situation.

Än så länge har ingen i gruppen gett upp hoppet. Men om inget dyker upp återstår snart bara alternativet att sätta sig på en trottoar med en pappmugg i handen. Men det var inte det som var tanken.

Männen kommer från staden Targa Jiu i sydöstra Rumänien och är nya på Nobelvägen. I hemstaden var de arbetslösa och de kom till Malmö för några veckor sedan för att skaffa jobb. Men det har inte gått så bra.

– Det finns inga jobb för rumäner här. Det är bara för svenskar. De tror att vi stjäl men så är det inte alls, säger Patru.

– Vilket arbete som helst duger: städare, chaufför eller målare, säger Paris som mest av allt vill hitta en byggarbetsplats där han kan få en chans.

På kvällarna och nätterna försöker männen fly kylan i sina bilar.

– Det blir kallt men vad ska vi göra. Vi överlever inte som det ser ut i Rumänien. Det här är fortfarande bättre än det, säger Patru. Gruppen berättar om Malmöbör som regelbundet besöker lägret för att ge stöd. De pekar på skjulen bredvid som har fått nya tak.

– Det brukar ofta komma förbi människor och lämna kläder, säger Patru.

Kvinnan med baguetterna är inte den enda som besöker lägret den här dagen.

En bil rullar in på grusplanen och i den sitter Marie Öfverbäck och Carina Svensson.

Båda två är sedan tidigare engagerade för socialt utsatta människor och efter att ha lagt märke till lägret bestämde de sig för att åka tillbaka och erbjuda hjälp. De är bekymrade över vad de ser.

– När det blir kallt så måste de ju ta vägen någonstans. Så här kan det ju inte vara. Det är giftig mark här dessutom, säger Marie Öfverbäck och pekar ut över tälten.

Hon har själv en bakgrund som missbrukare och bostadslös och har lätt att sätta sig in i livet på ödetomten.

De är starkt kritiska till Malmö stads agerande. Resurser och lokaler saknas inte menar de, men däremot en vilja att hjälpa EU-migranterna. Privata initiativ är bra men de ser det inte som någon långsiktig lösning för att lösa problemet.

– Kommunen är världsbäst på att skjuta ifrån sig ansvar, säger Marie Öfverbäck.

– Men nu är det faktiskt deras ansvar att göra något åt det här. De kan inte lägga hela ansvaret på eldsjälar, säger Carina Svensson.