1994 fanns det en tidning för ungdomar. Tidningen hette Osa. Den gjordes av Posten. Posten ville att ungdomar skulle skriva mera. I tidningen bad man ungdomar att skriva ett brev. Brevet skulle Posten behålla i 20 år. Sen skulle man få tillbaka det. Tidningen hade även ett stånd på en stor festival i Stockholm. Den hette Vattenfestivalen.

Malin var 14 år 1994

Malin Eriksson var 14 år 1994. Hon var en alla dem som skrev ett brev till sig själv. Hon fick nyss tillbaka sitt brev. När hon öppnade brevet kändes det spännande. Hon blev fylld av känslor och minnen från 1994.

­– Det var kul att läsa om hur viktigt det var för mig med kläder och mode då, säger Malin Eriksson.

Modernt med kläder från 1970-talet

I brevet berättar Malin att hon var själv på Vattenfestivalen. Hon berättar att hon ska köpa en present till en kompis. Hon berättar att det är modernt med kläder från 1970-talet. Hon har också skrivit om de kläder hon hade på sig när hon skrev brevet. Hon hade bland annat på sig ett par utsvängda jeans av märket Levis. I slutet av brevet står det "Jag hoppas att jag mår bra. Hälsa mina barn om jag har några!" I dag är Malin 34 år.

­– Jag mår bra och har två barn nu. Jag har hälsat dem från den 14-åriga jag.

Brev på museum

Post-museum kommer att visa 150 av de 20 000 brev som ungdomar skrev till sig själva. De som skrev breven fick svara på en fråga. Frågan var om Postmuseum fick öppna brevet år 2014. Flera hundra svarade ja på den frågan.

Vivi Nybom arbetar på museet. Hon har läst breven. Hon berättar vad ungdomarna skrev om. De skriver om kärlek, skolan och fester. De skriver om rasism och miljö.

­– De är saker som jag tror att ungdomar skulle skriva om även i dag, säger hon.

En viktig sak var annorlunda

Men hon säger också att samhället var annorlunda då. I dag använder de flesta ungdomar datorer varje dag. Men så var det inte 1994. I breven står det nästan ingenting om datorer. Det var ingentings som var viktigt i unga människors liv. Det märks även på hur breven är skrivna.

­– Nästan alla brev är skrivna för hand, säger hon.

Vanligt med brev

Sofia Blanck var 13 år 1994. Hon skrev också ett brev till sig själv. Hon minns att det var vanligt att skriva brev då. Hon skrev ofta brev till kompisar som bodde i andra städer.

­– Det gör man inte längre. Nu skriver man mejl istället.

Hon minns också att hon inte hade någon mobiltelefon.

­– Då ringde man från en fast telefon och så pratade man med varandra i flera timmar. Nu pratar man inte så mycket i telefon. Man skickar sms istället.

Både glad och ledsen

Sofia Blanck fick nyligen tillbaka sitt brev. Hon blev glad. Men hon kände på sig att det inte bara stod glada saker i brevet.

­– När jag skrev brevet hade jag en ganska jobbig period i mitt liv. Så är det nog för många, att det kan vara ganska jobbigt när man är 13 år och 14 år.

När hon läste brevet började hon minnas väldigt starkt hur den tiden var. Hon kom nära de känslor hon hade när hon var 13 år. I dag vet hon att det blev bättre sen. Bara några månader efter att hon hade skrivit brevet mådde hon mycket bättre.

­– Om det gick skulle jag vilja krama den där 13-åringen. Jag skulle vilja säga till henne att det kommer att bli bra snart.