Alla som har sina rötter i Europa bör ha en hälsosam dos drontångest i kroppen. Just nu håller Nya Zeeland på med sin mest ambitiösa naturskyddsinsats någonsin. Målet är att rädda landets nationalsymbol: den bedårande kivifågeln.

Man befarar att en råttinvasion är på väg. Eftersom råttorna utgör ett hot mot den rara fågeln så ska de bekämpas. Bland annat genom att sprida tonvis med bokollon spetsade med råttgift över ett mycket stort skogsområde.

Precis som i vår del av världen fick träd och buskar något slags hypersexuellt tokspel i våras och producerade enorma mängder frö och pollen. Överskottet av ollon, enligt Nya Zeelands naturvårdsminister Nick Smith, kommer att leda till en råttexplosion om inget görs: "Vi står inför en plåga av bibliska proportioner."

Mot den bakgrunden verkar ju råttbekämpning med natriummonofluoracetat fullkomligt logisk.

Låt oss nu friska upp minnet av två historiska exempel på drastiska naturskyddsåtgärder.

Det första är signerat en amerikansk president och är drygt hundra år gammalt. Teddy Roosevelt var, bland mycket annat, en pionjär inom naturskydd. Lämpligt nog fick den berömda Teddybjörnen sitt namn efter honom.

År 1905 rapporterade ledningen för nationalparken Kaibab i norra Arizona att antalet hjortar hade börjat minska. Rovdjursangrepp bedömdes vara den främsta orsaken. Presidenten beslöt att en storskalig jakt på puma och präriehund skulle påbörjas i området. Logiskt.

1905 fanns det 4 000 djur. Teddy kunde nöjt konstatera att populationen ökade stadigt de följande åren, som en följd av att rovdjur sköts av. Men när hjortdjuren blivit fler än 60 000, knappt 15 år senare, började kritiska röster höjas mot skyddsjakten. Betesmarkerna höll på att ta slut. Efter ytterligare några år fanns över 100 000 djur, samtliga svårt undernärda. Grönbetet var förbrukat. Kaibab höll på att förvandlas till en öken. På kort tid svälte flera tiotusentals hjortdjur ihjäl.

Det andra exemplet betraktas som Kinas värsta ekologiska katastrof någonsin. 1958, som ett led i det stora språng som rekordsnabbt skulle förvandla Kina till ett modernt industriland, inledde Mao Tse-tung en jättelik insats för att bekämpa skadedjur i hela landet. Befolkningen uppmanades delta i kampen mot De fyra plågorna: mygg, flugor, råttor och sparvar.

De första tre kan man begripa – men sparvar? Sparvarna åt upp en stor del av böndernas utsäde och minskade därmed avkastningen från jordbruket. Logiskt.

Sparvar skrämdes från åkrarna, fångades, besköts och förgiftades. Fågelbon och ägg förstördes och brändes. Kampanjen blev en stor framgång. Om det var främst på grund av den folkliga insatsen eller de kemiska bekämpningsmetoder som också användes är oklart. Redan 1960 syntes knappt några sparvar – eller andra fåglar heller, för den delen – på landsbygden.

Däremot ledde det inte till någon ökad avkastning från jordbruket som man hade hoppats. När fåglarna försvann ökade istället antalet gräshoppor och andra skadeinsekter lavinartat. Skördarna förstördes. Många miljoner människor dog av svält.

Med dessa två exempel i åtanke kan man misstänka att Nya Zeelands pågående råttbekämpning inte är någon bra idé. Hur logisk den än verkar. En skyddsjakt eller fångst kan man i teorin dra i nödbromsen och avbryta om den går överstyr. Men att sprida ut stora mängder gift i naturen har, gång på gång, visat sig få oväntade, oönskade och katastrofala konsekvenser.

Naturligtvis ska den hotade kivifågeln värnas. Men inte med vilka medel och till vilket pris som helst.

Logik är visserligen kunskapens utgångspunkt.

Men det är inte dess slutstation.

Spock, Star Trek VI (1991)