Det var 2009 som Hedfors bestämde sig för att lämna tryggheten i Sverige och söka sig till en "vit fläck på kartan" för att frilansa. Att det blev Kirgizistan var helt enkelt för att det är ett land som man sällan hör något ifrån.

– Man ska lyssna där det är tyst, det tror jag är en bra journalistisk regel, säger Hedfors. Kirgizistan är en enda stor hemlighet för svenskar, ett helt land vi inte vet någonting om. Något av det allra klurigaste för mig har varit att uppleva så många gråskalor i en diktatur – och själv bli en del av dem.

Efter att ha undervisat i genus och journalistik för statsradions anställda blev han överraskande erbjuden att vikariera som chef på nyhetsredaktionen. Hedfors blev lovad att få "fria händer", men märkte snart att korruptionen och rädslan satt i företagets väggar och kvävde allt kritiskt tänkande.

– Mycket var rent vansinnigt med svenska mått mätt, men värst förmodligen att mina chefer ville reformera redaktionen men fortsätta med censur och propaganda. Bakom ryggen på mig tog radiochefen order från presidentsekretariatet. Dagligen var annars den återkommande utmaningen att försöka rapportera om landets skriande missförhållanden och hårdnande förtryck med en undermålig organisation, utan nollor på telefonerna, med inlåsta mikrofoner och underbetalda okvalificerade medarbetare.

Med en blinkning placerar Andreas Hedfors in sin bok i genren "ung svensk åker iväg och försöker reformera en myndighet i utvecklingsland – lär sig mest själv". Men förutom att äventyret var lärorikt för honom själv är syftet med boken även att sprida kunskap om ett land som varit stängt för västerlänningar.

Han betonar att Kirgizistan hör till en region som vi totalt missar i medierna.

När Andreas Hedfors lämnade Kirgizistan 2010 var situationen i landet alarmerande. Ett inbördeskrig hotade när stridigheterna mellan kirgizer och uzbeker utbröt.

– Ingen visste att detta skulle ske just då och att konflikten skulle leda till 500 döda och hundratusentals flyktingar. Men pogromerna mot uzbeker var ett resultat av många års diskrimineringspolitik plus anarkin efter revolutionen i april den våren. Tyvärr har regeringen sedan dess, trots andra förtjänster, istället för att ge den uzbekiska minoriteten upprättelse snarare straffat den.

Du valde att återvända året efter. Vad var det som fick dig att åka tillbaka?

– Jag guidar ibland turister i området och ville även intervjua revolutionspresidenten Roza Otunbajeva. Och för första gången utvärdera mitt inhopp på statsradion med chefen och mina stackars medarbetare.

Har du fortfarande kontakt med Kirgizistan i dag?

– Jag har ett antal goda kontakter kvar som håller mig uppdaterad. Det är en bedrift att landet infört och fortsatt med parlamentarism trots det blodiga kaoset 2010. Men samhället har inte kunnat dra sig ur korruptionsträsket.