Vad är det du har gjort i Tjetjenien?

– Vi ville komma i kontakt med unga konstnärer, företrädesvis kvinnor, som hade ljusa historier att berätta om sitt liv och vardag. Så vi började med en öppen fråga och det var ett gäng som nappade. Vi träffades på frivillig basis och jobbade tillsammans under några dagar. De tog med sig berättelser, teman och sin bildkonst och vi lärde ut animationsteknik och tillhandahöll filmutrustning.

Varför ville ni lyfta ljusa berättelser?

– Det har kommit många tunga, traumatiska berättelser från Tjetjenien, något som inte är så konstigt eftersom området är härjat av krig. Vi vill inte blunda för de trauman som finns men inte fastna i dem heller. De människor vi pratade med var ganska unga under det senaste kriget och har inte samma erfarenheter som sina föräldrar. Vi ville lyfta fram det framåtblickande och söka svar på frågorna hur det är att leva och se på framtiden som ung i Tjetjenien.

Vad händer nu?

– Vi lämnade kvar utrustning och teknik och uppmuntrade deltagarna att bilda en grupp och fortsätta jobba. Det har de gjort och i dag hade de sitt första möte. Vi har pengar nog för att bjuda hit tre av deltagarna till Malmö. De kommer i november och då är planen är de ska träffa andra unga konstnärer och att vi ska göra klart filmen.

Vad har du lärt dig av det här mötet?

– Jag har fått en liten inblick. Tjetjenien känns som ett samhälle där mycket återstår att göra. Överlag finns det mycket problematik kring krigstrauman som inte bearbetas. Många saker gjorde mig nedstämd. Men det största intrycket egentligen är att det tjetjenska folket är sådana överlevare. Att genomlida två krig kan ge en mentalitet av att inte ge upp och att fortsätta kämpa dag för dag. Det är jätteinspirerande.