Det socialistiska bokkaféet Amalthea. Kvällen är sen och det är mörkt utanför glasfönstren. Vid några bord sitter Fatuma Awil, aktivist från den antirasistiska organisationen Interfem och Felicia Mulinari, aktivist från Vänsterns studentförbund, och snackar ihop sig. De är osäkra på hur många som orkar komma. Men så börjar folk trilla in och snart fylls rummet av ett trettiotal personer. Felicia Mulinari inleder:

– I kväll vill vi inte prata om hur vi ska krama de tretton procenten som röstar på SD, utan om hur vi ska bygga en stor antirasistisk rörelse utifrån blattar, kvinnors och arbetares behov. Det är vi, inte de, som ska stå i centrum.

– Fascismen och rasismen är inte på frammarsch. Den är redan här. Den var här innan SD och den var här innan valet. Den syns i migrationspolitiken och i våldet mot vissa kroppar, fortsätter Fatuma Awil.

Några timmar tidigare på Möllevången. Torget är fullt av människor. Gatstenarna på marken syns knappt för alla människofötter.

– Alerta, alerta, antifascista!

Eliana Borda och hennes väninna står i armkrok och skanderar.

– SD:s seger är ett slag mot proletariatet. Vi är här för att visa att kampen fortsätter även om det ser mörkt ut. Våra erfarenheter från diktaturer i Latinamerika har lärt oss att det enda som fungerar är att demonstrera. Förena sig och att aldrig sluta.

Under det senaste året har den antirasistiska rörelsen visat sig livskraftig. Protesterna som följde överfallet på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp, fortsatte efter attacken på feminister i Malmö. Brandmän och vårdpersonal har organiserat sig i protest mot Sverigedemokraternas besök på deras arbetsplatser och under sin valturné har SD blivit överröstade på gator och torg.

– I dag vill vi fortsätta den rörelsen. Människor som söker sig till varandra och kämpar mot problemen tar syre från fascisterna, säger Martin Hansson från Allt åt Alla, som arrangerat kvällens samling.

– Jag är trött på att vi ska reagera på nassarnas provokationer. Att de ska bestämma att jag ska vara på torget klockan åtta en lördagsmorgon och protestera. Jag vill ha en mer konfrontativ antirasism och att vi ska sätta agendan. För vi har viktiga saker att prata om: Afrofobirapporten, romregistret och Malmös laserman. Men som det är nu hinner vi inte, säger Felicia Mulinari till mötesdeltagarna på Amalthea.

Flera förslag på strategier luftas, vissa är ännu inte redo att sättas på print. Men Fatuma Awil säger:

– Jag tror att vi måste börja där vi står. Ta den antirasistiska kampen i bostadsområdena. Börja snacka med era grannar, organisera er innergård.

– Och stanna inte där. Var aktivist överallt. Jobbet, skolan, hemmet. Börja med dig själv. Är alla dina vänner vita? Varför väljer du den partner du gör? Reflektera och förändra ditt beteende.

När demonstrationen rör sig mellan Möllevångstorget, Triangeln och Stadshuset ekar slagorden. Flera som Skånes Fria pratar med säger att de uppskattar att vara tillsammans en dag som denna.

Jonatan Nilsson sitter och äter på en av restaurangerna på Bergsgatan. Han ser demonstrationen gå förbi, reser sig hastigt, går ut och sluter upp.

– Jag brukar inte vara med i sådana här sammanhang. Nu känns det viktigare än någonsin. Jag har varit ledsen över SD:s framgångar hela dagen men det gör också att jag vill engagera mig politiskt mot rasismen i Sverige, säger han.

Inne på Amalthea räcker Ludvig Boman upp handen och får ordet:

– Det känns skönt att på det här sättet fånga upp den politiska viljan och glöden som tänds efter en demonstration, säger han, och får bifallande nickar från mötesdeltagarna på Amalthea.

Normalt sett hade han gått hem och skrivit en kärnfull uppdatering på Facebook. Nu planerar han och de andra för fler sådana här möten efter aktioner. Men också för fler möten i vardagen. De skickar runt listor med namn på grupper att organisera sig i och personer att kontakta vid intresse. Sedan är mötet till ända. Fatuma Awil plockar ihop sina saker. Hon tycker kvällens samtal var bra, men att det inte får sluta där.

– Ibland känner jag mig så sur och tvär, som att jag inte peppar. Men jag tycker det är viktigt att folk förstår att det handlar om mer än att gå i demonstrationer och visa att man är en god aktivist. Som aktivister måste vi se hur allt hänger ihop. Vilka maktstrukturer vi kämpar emot. Och att det gäller livet.