Efter att länge har sett ut att röstas ner med bred marginal ser morgondagens skotska självständighetsomröstning ut att bli en riktig nagelbitare. Motståndarna leder fortfarande i ”poll of polls” men självständighetsförespråkarna har för första gången fått en majoritet i flera opinionsundersökningar de senaste veckorna.

Nej-sidan, som leds av de stora brittiska partierna och stöds av i princip hela det brittiska etablissemanget, försöker vända trenden och har i dagarna skickat sina främsta företrädare – premiärminister David Cameron och Labour-ledaren Ed Miliband – norrut för att vädja till skottarna om att hålla ihop unionen.

Att socialdemokratiska Labour och konservativa Tories står enade hör inte direkt till vanligheterna, men båda partierna har mycket att förlora på en skotsk självständighet. Skottland är traditionellt ett starkt Labour-fäste – inte sedan 1955 har Tories fått fler röster än Labour i Skottland. Av de 59 skotska ministrarna i det brittiska parlamentet är 41 från Labour och enbart en från Tories. Enligt opinionsundersökningar ser Labour ut att få egen majoritet i valet i maj nästa år – som hålls innan en eventuell självständighet skulle träda i kraft – men utan stödet från Skottland kan Labour få det mycket svårt att vinna framtida val.

Ett självständigt Skottland skulle även vara ett hårt slag mot Tories. Politiska bedömare tror att Cameron skulle tvingas avgå om det blir ett ja och han skulle gå till historien som den som ”förlorade Skottland”. Cameron är även under stor press från näringslivet som inte vill se att Skottlands finanssektor – Europas tredje största – och rika naturresurser hamnar i ”utländska” händer. Skottland är Västeuropas näst största producent av olja (efter Norge) och Europas största naturgasproducent.

I centrum av ja-kampanjen står det socialdemokratiska Skotska nationalpartiet, SNP, som efter att ha säkrat en majoritet i det skotska parlamentet i valet 2011 och året därpå lyckats få grönt ljus från London för en folkomröstning nu når kulmen av en kamp som de har fört sedan partiets bildande för 80 år sedan.

Skotsk nationalism skiljer sig markant från utvecklingen i många andra europeiska länder (inklusive England) och kan liknas med självständighetsrörelserna i spanska Katalonien och Baskien. Den är mer av en nationell frihetskamp än en form av högerextrem konservatism.

Huvudargumenten för självständighet är att flytta makten närmare folket – att skottarna själva ska få bestämma över sin ekonomiska politik, ha ett eget försvar och makt över gränserna och migrationspolitiken.

Även om SNP inte har lyckats med målet att skapa en bred koalition under sitt så kallade Yes Scotland-paraply så har i princip hela den radikala vänstern ställt sig på ja-sidan och en bred social rörelse för självständighet har vuxit fram de senaste åren. Grupper som Women for Independence, National Collective (konstnärskollektiv) och YES LGBT har oberoende av varandra demonstrerat, delat ut flygblad och arrangerat nätverksmöten.

Den starka skotska fredsrörelsen sällar sig till skaran på grund av kärnvapenfrågan. Hela Storbritanniens kärnvapenarsenal förvaras vid militärbasen i Faslane, fyra mil nordväst om Glasgow, något skotska politiker och fredsaktivister under en lång tid kämpat emot. Om Skottland blir ett självständigt land kommer Storbritannien att tvingas flytta sina massförstörelsevapen.

– Detta är den bästa chansen vi har haft på länge, säger skotska fredsaktivisten Adam Conway, som i många år har var aktiv i Trident Ploughshares, en plogbillsaktivistgrupp som sedan slutet av 1990-talet har försökt avrusta de kärnvapenbestyckade Trident-ubåtarna i Faslane.

SNP har lovat att verka för ett kärnvapenförbud i den nya konstitutionen, men vill samtidigt att landet ska vara kvar i Nato.

– Det är väldigt synd ur ett fredsperspektiv. Hur kan ett land förbjuda kärnvapen och samtidigt gå med i en kärnvapenallians, frågar sig Adam Conway.

Den största alternativa ja-kampanjen, Radical independence campaign, RIC, samlar det skotska miljöpartiet, socialistpartiet, republikaner och flera militanta fackföreningar under parollen ”Ett annat Skottland är möjligt”. RIC vill att självständigheten följs av en tydlig vänsterpolitik och har genomfört en omfattande gräsrotskampanj för att mobilisera invånare i arbetarklassområden – en väljargrupp där två av tre är positiva till självständigheten.

Den breda och kreativa självständighetskampanjen har bidragit till att vitalisera den skotska politiken och den utomparlamentariska kampen, menar Thomas Swann som forskar i radikala vänsterorganisationer vid Leicester-universitetet.

”I ett självständigt Skottland skulle de sociala rörelserna kunna fortsätta att flytta fram positionerna och skapa en mångfald av visioner av ett bättre samhälle som kan resultera i den kanske viktigaste förnyelsen av skotskt kulturellt liv och det civila samhället på minst en generation”, skriver Thomas Swann i en analys på Roarmag.

”Även om det blir ett nej lär inte denna breda rörelse försvinna. Folkomröstningen har redan förändrat det politiska landskapet i Skottland och framväxten av folkrörelser för självständighet är indikativt av att den här förändringen innefattar ett avfärdande av den hierarkiska konventionella politiken.”

De sociala rörelserna hyllas till och med av debattörer på nej-sidan. ”Denna kraftfulla politiska karneval har varit en revolt mot den konventionella politiken: ett rop, lika mycket från hjärtat som från huvudet, för ett annat sätt att göra saker” skriver den framstående skotska journalisten Alex Massie i The Spectator.

Flera framstående brittiska vänsterdebattörer ställer sig bakom självständigheten och hoppas att de progressiva vindarna fortsätter att blåsa söder ut. ”Om Skottland blir självständigt är det trots ett kompakt motstånd från i princip hela det brittiska etablissemanget”, skriver George Monbiot i The Guardian. Han fortsätter:

”Det blir de sociala mediernas seger över gammelmedia. Det blir en seger för invånarna över Westminster, för skor över helikoptrar. Det skulle visa att en tillräckligt inspirerande idé kan skära igenom mutor och utpressning, genom hot och smutskastning. Det hoppet kan sprida sig över hela unionen och trotsa alla försök att kväsa det.”