Fem pjäser på en gång. Det har gått men gett mig massor av övertid på kvällar, helger och somrar, utöver turnéer, repetitioner och skrivperioder. Ju bättre det gick, desto mer administratör blev jag och desto mindre konstnär. Är det bara för att jag är en dålig företagare som det blev så? Eller för att jag är en ointressant konstnär som inte lyckas sälja bättre? Finns det något i tidsandan som gör konstnären till en ovillig företagare? Vilket stöd behöver vi, om man nu vill stötta konstnärerna och konstnärs- och teatervärlden?

Helt klart är att Kulturnämnden och Fri Kultur i Göteborg har stött både Teater Spira och mig genom åren. För sex år sedan började vi få projektbidrag. Vi jobbade med skolelever och Volvoarbetare som fick skriva och berätta om sina liv och debattera frågor om demokrati. Det blev föreställningar och böcker. Jag skrev en pjäs om döende patienter i vården som jag träffat. Men att vi satte vanliga människors berättelser på scen gjorde att Statens Kulturråd inte tyckte att det ens var teater. Det var för enkelt, även om de såg att vi berörde vår publik. Då har Kulturnämndens andra prioriteringar varit avgörande för att vi skulle våga och orka. De såg det verklighetsnära som en styrka istället.

Men jag ser några områden där Kulturnämnden inte har inflytande. Många kulturfrågor ligger på andras bord.

Nedskärningarna av musikerutbildningen på Högskolan för scen och musik riskerar i längden att utarma svensk musikutbildning. Dåligt skött ekonomi döljs av politikerna genom att man skär ner i smyg. En långsam amputation gör mindre ont. Men the botten is nådd! ”Vi är på smärtgränsen”, som en lärare uttryckte det. Då är det bättre att synliggöra problemen och våga diskutera dem. Ska vi ha en riktig musikerutbildning? Eller ska inte Nationalsymfonikerna i Konserthuset kunna rekrytera musiker från Göteborg längre?

Kulturen ska verka i skolan och nå alla elever. Men många lärare berättar att de är för stressade med för mycket administration - en effekt av styrsystemet New Public Management. Om en konstnär kommer till skolan och möter elever och lärare som uttrycker frustration över att de inte klarar av sitt jobb, då har konstnären hamnat i en rävsax: lärarna får inte uttrycka sin kritik högt för det är ett samtal som bara får initieras av förvaltningschefer. Debatten tystas. Står man på sig blir man en störning. En konstnär som lyssnar till och speglar de lärare och elever hon möter i skolan, synliggör därmed elevers och lärares censurerade kritik. Konstnären blir misshaglig. Oönskad i skolan.

Hur är det möjligt? Skälet är att svensk skola drivs enligt New Public Management. Det kallas ekonomi- och målstyrning. Bara de kvaliteter i organisationen som mäts i nyckeltal har prioritet. Andra kvaliteter blir störningar. Elevernas och lärares kritik är störningar. Misslyckade elever är störningar, i strid med skollagen. Yttrandefriheten blir en störning. Detta gäller all kommunal och offentlig verksamhet eftersom all offentlig verksamhet styrs med ekonomi- och målstyrning. Det offentliga avdemokratiseras.

Avregleringar med bolagiseringar och konkurrensutsättning (tänk SJ och privatskolekoncerner) minskar yttrandefriheten ytterligare. Varje kommunal verksamhet vi gör om till företag gör att ”yttrande- och meddelarfriheten hotas” skriver forskaren Jens Stilhoff Sörensen i essän Den tysta revolutionen.

”När myndigheter plötsligt ska agera som företag börjar cheferna kräva lojalitet mot myndighetens varumärke i stället för ämbetsmannaetik. Exemplen hopar sig från platser som Lunds universitet och Gävle Högskola som drivs som företag samtidigt som kritiska professorer hotas och tystas. På så vis upphävs grundlagen.”

I Göteborg är vi duktiga att bolagisera det kommunala. Men Göteborgs alldeles egenhändigt hopknåpade ”whistle-blowerskydd” (man får kontakta en advokat som kommunen köpt in) ska skydda yttrandefriheten. Den är tyvärr ett dåligt skämt bland internationella forskare. Vi har valt att förbise alla internationella studier och erfarenheter för hur man konstruerar ett bra whistle-blowerskydd. Detta i en stad som har ett rykte av att ha sin alldeles egna ”Göteborgskorruption”. Professor Dennis Töllborg skriver i sin rapport Älska din navel! Om illojal maktanvändning, den offentliga lögnen och skydd för whistle-blowers”:

”Sverige behöver en generell lagstiftning som promotar och ger skydd åt integritetsbärare, whistle-blowers. I utarbetandet av en sådan bör vi titta på exempel från andra länder. Nästan alla civiliserade länder i världen har någon form av lagreglerat skydd för whistle-blowers. Vi bör informera oss om deras erfarenheter, vad som utgjort misslyckanden och vad som anses som ”best practices”.

Vi minskar yttrandefrihetens frizoner i Sverige både genom bolagiseringar och genom ekonomi- och målstyrning av de delar som är kvar i det offentliga. Konstnärens och skribentens livsluft är yttrandefriheten. Konstnärer, skådespelare, journalister och författare bör därför känna ett särskilt ansvar och ta debatten. Igen och igen!