Killens röst hörs över badbryggan på Reimersholme. Inte så att han skriker, men hans konstanta prat, med tydliga spår av dalmål, maler ner de andra badarnas rop och vattenplaskande till ett bakgrundssorl. Jag bestämmer mig för att ta en paus i mitt läsande, som ändå störs av den genomträngande vibrerande rösten, för att ta en simtur i den tidiga kvällens värme.

När jag kommer upp, med vattnet droppande från min kropp, har han förflyttat sig. Nu sitter han plötsligt en meter från den plats jag mutat in med min handduk.

Solen har vandrat och kvar finns bara en flik av ljus på den 30 meter långsmala betongbryggan.

Där sitter vi nu: jag, han med rösten och hans flickvän. Han är lite tystare nu, gudskelov. Jag sneglar åt deras håll. Han tycks läsa en bok. Då återgår jag till min. Men tystnaden klyvs nästan omedelbart. Ett högt rop, hälsningar, fortsatt prat.

Killen med rösten är musiker, kanske sångare, visar det sig. Han ställer sig upp och skymmer de sista solstrålarna som strilar mellan tårpilarnas grenverk.

”Jag har precis läst årets kritikerfavorit: Kanada av Richard Ford”, säger han till de nyss komna vännerna.

Jag rycker till och tittar först upp på honom, sedan tillbaka på boken som jag håller i min hand: Kanada av Richard Ford. Jag undrar om han lagt märke till att vi läser samma bok, en meter ifrån varandra. Troligtvis inte, för han sammanfattar boken snabbt inför sina bekanta. Långsamt berättad, egentligen bara tre, fyra viktiga händelser. De enas om att det behövs mera action och att långsamheten är tråkig och kanske till och med en rätt trist trend.

En månad senare, slutet av augusti. Utsikten från Kulturhuset är så mycket Stockholm det kan bli, tänker jag. Tropiksommaren är över. Höstliga betonggrå moln och regnet bildar vattenpölar över Sergels torg. På en enorm reklamaffisch uppmanar den gamle brottaren Frank Andersson oss att spela roulette online.

Richard Ford är här. Och trots att han, helt naturligt efter alla böcker som han skrivit, pratar om språket och orden inne i den fullsatta hörsalen, är det rösten jag mest lyssnar till: den mörka melodiska sydstatsdialekten berättar om hur hjärtat fladdrade som en fjäril när han som liten skulle ta sig över Mississippifloden bara för att korsa gränsen till den närliggande delstaten.

Han har ingenting emot att ännu en gång läsa inledningen till romanen Kanada, där allt det uppenbara avslöjas direkt: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.” Därefter vecklar historien sakta upp sig.

För romanens tonårige huvudperson Dell Parsons innebär det att familjen exploderar och att han hamnar i Kanadas obygd. Gränsen mellan normalitet och galenskap är uppbruten, mellan barndom och vuxenskap.

I förtätningens Stockholm, där vi alla vill bo, är det svårt att hitta läsro i det offentliga rummet. För Richard Ford, som likt alla amerikaner först måste betona att han älskar sitt land, innebär Kanada den där friheten.

”Amerika, med alla sina bilar och vapen, bankar på mig”, säger han och slår mot sitt huvud.