En av mina favoritresor är då man tar nian från Angered. I den halvtomma vagnen jag precis satt mig på, berättar 424-legenderna XO för mina hörlurar om hur det regnar på Angereds gator. En stund senare åker jag förbi Hammarkullen. Om hiphop-Göteborg hade varit ett kungadöme, så hade Hammarkulletorget varit en av stadens pålitligaste fästningar. Inte långt ifrån torget finns fritidsgården Mixgården där hiphopare genom åren spelat in låtar, sänt radio och lärt sig hur man tar hand om sin kultur. Många förebilder har ställt upp för traktens ungdomar där. Under början av 2000-talet var en av dem rapparen och numera skribenten Nabila Abdul Fattah. Kanske är det förebilder som hon som varit en starkt bidragande orsak till varför hiphopen mått så bra i just Hammarkullen.

Under senare halvan av 90-talet skapades Hammer Hill Click, en av stadens mest legendariska hiphopgrupper. De gjorde bland annat låten 88 soldiers. Om jag hade behövt kriga för hiphopen i Göteborg imorgon, så skulle jag ha vaknat till den i gryningen. Under 1998 omkom Alvaro och Gustavo, två av gruppens grundare, i Backabranden. Jag tänker inte ens försöka hitta rätt bokstäver för att beskriva sorgen som föll över staden när 63 unga själar förlorades. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att minnas den ljusa framtid som offren aldrig fick. Det enda jag vet är att kärleken som Hammer Hill Clicks fallna grundare hade för hiphop, blev odödlig. Kollektivet Dirty Crowd med hiphop-mentorn Enver ”Chato” Ramirez i spetsen, blev några av många hiphopare som höll det Gustavo och Alvaro älskade vid liv. Inte ens döden kunde skilja Hammarkullen och hiphopen åt.

Vid Gamlestadstorget byter jag till en elva, då jag vill besöka Bergsjön, den nya generationens hiphopgalax, innan jag fortsätter in mot stan. När jag närmar mig Bellevue rappar Fröken B i duon Silversystrar om att jag är välkommen till hennes värld. För mer än tio år sedan, började hon spela in sina rhymes på en portastudio i Ulricehamn. Sedan dess har hon tillsammans med sångerskan Meldeah, beatsmagikerna Johnik och Fanstatic och raptrion Middlesex blivit ytterligare en krets som gör hiphopscenen till något man gladeligen överlämnar sitt allra innersta till.

I Bellevue finns även Allyawan, som är lika mycket rappare som vandrare. Han färdas ständigt mellan studios och städer, men lämnar alltid ett pärlband av lysande rap bakom sig. Om han nånsin går vilse, kommer hans ord alltid vara en gyllene väg tillbaks hem till västkusten.

Någonstans i Kortedala sitter producenten Kids On DMT. I ett annat liv hade han antagligen varit en dirigent. De instrument som han väver in i sina beats lånar han ibland från finrummens orkestrar, men han gör det så smidigt att man tror att världens alla symfonier alltid tillhört hiphoparna. I likhet med tidigare nämnda producenter är han generös med audiell kreativitet. Oavsett vilket sound de väljer så hörs deras frikostighet i slutproduktionen.

Starka band, både de i blod och de vävda av vänskap, har hållit ihop hiphopen i stan. När hiphopen flyttat in i ens hem tar det inte många beats innan den sprids i syskonskaran. Brödraparet Franchetti från Härlanda är resultatet av ett sådant hushåll. Rapparen Rico Won och DJ/graffaren East är legender inom respektive element och tillsammans fyllde de sitt barndomshem med tre av hiphopens fyra uttryckssätt. Bergsjörapparen och graffaren Meta Four introducerades till hiphopen av sin bror. I deras släkt fanns också deras kusin DJ Neno (som i sin tur senare blev medlem i The Order). I hiphop-familjer delar man både kreativitet och sorger. Under 2012 gör Chuey, även han från Bergsjön, låten Fallna Änglar tillsammans med Meta Four. Där rappar de bägge om nära och kära som dog i branden. I posse-låten La Västra Nostra berättar den framgångsrika Lani Mo, en annan Bergsjörappare om hur Elvis, hans vän och manager, räddade honom när han hamnat snett. Lani, trots att han är rätt ung själv, är i sin tur mentor till tonåringarna i rapduon TNT. För när politikerna gömmer sig bakom sina slitna svek i kontorslabyrinter, så kastas stadens unga ute i kylan på torget. Via hiphopen tar rapparna det ansvar som vuxensamhället borde tagit, genom att uppmuntra ungdomarna att rappa i varma studiolokaler.

Efter mitt besök i Bergsjön, på väg in mot stan åker jag förbi Gamlestadstorget igen. Ett stenkast bort från torget finns en studio där gruppen Maktskiftet och kollektivet The Order har varsitt rum. Bägge grupperna har begåvats med grundstommen till fantastiska skivor, nämligen producenter som målar ljudbilder i ens hörlurar, som är värda att dagdrömma om. Detta i form av Beatslingers i The Order och Haval i Maktskiftet. Begåvade producenter i kombination med dynamiska studios fyllda till bredden, med talangfulla rappare, är en tradition som går way back i Göteborg. En av dem riktigt välkända var Vladimir Carrascos studio på Stampgatan 8. Att inte skriva om ”Vladis studio” som den kallas i hiphop-mun, är ungefär som att snacka om svenska kungar och glömma bort Gustav Vasa. Artister och grupper som ADL, Goldmine, BlaO-kollektivet, Infinity/Black Moses och 3 Ess fyllde mic-båset med tidlösa klassiker. Artisterna som spelade in hos Vladi var oftast rappare som hade en varaktig vänskap med hiphop, som aldrig rostat genom åren.

En av dem är Racklass från 3 Ess, en grupp som bland annat gjorde hitlåten Hoppa, Dansa. Han och hiphopen har vart lekkamrater i över 20 år, men det känns som de aldrig lämnat dricka-oboy-och-planera-nästa-äventyr-som-folk-kommer-prata-om-i-åratal-stadiet. April månad 2014 avslutas med att Racklas ger ut videon till sin nya låt Helt Färdig. Åren går men Racklass eufori på scenen kommer för alltid bestå, tänker jag och småskrattar när jag lyssnar på Gbg-sak. Biljettkontrollanten som precis gått på vagnen vid Brunnsparken kollar förbryllat på mig med vardagströtta ögon.

Det är i State Crown, vid Kronhusbodarna som rapparna Alibi och Sam-E i Medina skapar sin musik. Jag tänker låta min livliga fantasi skriva åt mig, när jag säger att om man lägger sina händer på väggarna, så kommer man vidröra glädjen som byggnaden absorberat, från gruppens låtar. Men man ska inte glömma att det inte är Medinas framgångar som gjort att State Crowns väggar är så mycket mer än betong och målarfärg. Utan det är för att de triumferade, trots alla sina motgångar. I över ett decennium har Medina skapat musiken som spelats både på högstadie-tjejkvällar ute i förorten och på klubbar inne i stan. Trots obefintligt stöd från etablissemanget, och många privata tragedier fortsatte de göra sin Haffla-musik. Tillsammans med sin producent KJ har de gjort att Sveriges befolkning överlevt vad som kallas för ”vinter”, men som vi alla vet egentligen är resultatet av vädergudarnas identitetskris. Men för varje sång om sorglösa sommarsolnedgångar, finns det en låt som handlar om hur dåligt Sverige kan må, när semestern tagit slut. Att de blivit folkliga beror inte bara på deras hitlåtar, utan också för att de fångat den folksjäl som finns ute i förorterna.

När jag åker igenom staden tänker jag plötsligt på alla rappare som inte tillhör någon specifik hållplats, men vars namn alltid dyker upp när man pratar om rappare som förändrade allt man trodde att man visste om hiphop. En av dem är Peshi, som också är ägaren av skivbolaget Impersial Sounds. Hon säger att hon ”have no borders” när det kommer till geografisk tillhörighet och jag tror henne. Den omåttliga kreativiteten i hennes hiphop får helt enkelt inte plats i en enda stadsdel. Vid hennes sida hittar man ofta DJ Confuze. De två tillsammans är ett av stans bästa exempel på hur hiphop kan se ut och låta, när den efter många slitsamma år, uppnått perfektion. Peshis texter är ett exempel på den litterära tradition som präglat scenen. Två andra som bidragit till detta arv, fast på svenska, är Pstq och Leo från gruppen MBMA. Deras formuleringar blev tidigt verbala klenoder och trots att deras låtar har många år på nacken, har de genom dem fortsatt vara magistrar till unga rappare.

På den numera nedlagda krogen Kompaniet på Kungsgatan, fanns det en gång i tiden hiphopklubbarna Milk/Fat Milk som arrangerades av DJ Dainja, DJ Ayes och rapparen Form One. På deras open mic bidrog stans rappare till att skapa en av de viktigaste institutionerna i göteborgskt hiphop-minne. Detta trots att rapparna enligt många vittnesmål utnyttjade Kompaniets generösa Happy Hour-erbjudande till fullo. En skulle ju kunna dra slutsatsen att folk måste haft vissa svårigheter att prestera så mycket som de bevisligen gjorde, på grund av att de eventuellt varit lite redlösa. Men man ska inte underskatta rapparnas förmåga att övervinna alla möjliga slags konstiga paradoxer, när punchlines är inblandade. Och eftersom västra Sverige begåvats med ovanligt många skillade freestylerappare, så kvittade det om folks promillehalt var lite problematisk. När klubben efter många år lades ner, fortsatte rapparna göra musik med de färdigheter de fått under dessa kvällar. Och genom sina låtar såg rapparna till att klubben blev ett epokavgörande kapitel i många hiphopares liv.

Vagnen stannar vid Järntorget och bakom mitt pannben minns mina tankar en nästan två kvarter lång kö utanför Pustervik. Det var lördagen den 11 januari 2013. Två månader tidigare hade rap-legenden Gabriel Åberg, även känd som Gubb omkommit. Den kvällen samlades rapparna innanför Pusterviks väggar för att hylla det arv som Gubb lämnat efter sig. Gabriel var inte bara en milstolpe i historien om hiphopen i Göteborg, han var halva resan. Under det tidiga 90-talet startade Gubb tillsammans med DJ Kristus och Cymberline gruppen Tha Brigade. De turnerade runt ute i Europa och mötte internationella hiphoplegender. Efter många äventyr läggs bandet så småningom ner. Gubb vandrar vidare till 3 Ess, en annan av stans mest betydelsefulla grupper, och hans mörka stämma fortsätter vara tongivande för göteborgsk hiphop.

När det nya millenniet öppnar sina portar går han in i studion tillsammans med Kristus och spelar in ep:n Respekt, som blir hans solodebut. Under många år hemsöktes Gabriel av mörksvarta depressioner, som han förgäves försökte dräpa med droger. Hans inre demoner turades om att använda honom som slagpåse, men trots detta fortsatte han fylla våra högtalare med hiphopskatter, in i det sista. Jag vet inte hur Gabriel gjorde för att inte tappa hoppet när han gick balansgång över sin ständigt svajiga livslinje. Jag vet bara att han alltid sträckte ut en varm hand till sina fans när det behövdes, även om det innebar att han själv kanske skulle störta ner.

”Allt vi har, vi delar på hälften” rappar Parham ända borta från Högsbo, när jag lämnar Linnestaden. Gubb var en av de första som lärde scenen att göra just det när han startade skivbolaget Illizit Muzik. Där släppte han musik med bland annat Pstq, Calle P, Rico Won och Obnoxiuz. De tillhörde en skara rappare vars förmåga att formulera sig aldrig, vare sig i detta eller nästa liv, kommer att se några gränser. Under Gubbs minnesfest avlöste olika rappare varandra. Natten hade börjat närma sig efterfesttimmar när jag såg hur Racklass och Calle P omfamnade varandra på scen. Och jag tänkte att döden var jävligt dum i hôvvet, när han trodde att han kunde stjäla Gabriel Åberg ifrån Göteborg, lite hur som helst. För så länge Gubbs vänner och fans finns kommer den mörka, glömda staden han rappade om för alltid lysas upp av hans odödliga hiphopjuveler.

Jag åker förbi Time vid Stigbergstorget och lyssnar på Roffe Ruff. Tillsammans med Bubba Flexx skapar han låtar där Majornas själ är den ständigt gästande artisten. Roffe är ett exempel på hur suddig gränsen mellan reggae och hiphop är i Majorna.

Att säga att artister som Kapten Röd, Serengeti, Hovmästarn och Etzia är viktiga för scenen är lika självklart som att man behöver bröd om man vill göra smörgåsar. Tillsammans med ordmästare som Parham, Frida Scar och Vic Vem skapar de hiphop-texter fyllda av personliga livsberättelser och aktuella samhällsfrågor. Rappare som ibland färglägger sina ord med de kulörer som finns i den göteborgska reggaerörelsen. Och som gör hiphop av våra vardagstankar, straight outta våra hjärtan.

I västra Göteborg syns samhällsengagemanget på fler sätt än bara i musiken. Vic Vem har sitt hiphop-projekt Mer Än Ord där han lär ungdomar att rappa. Det tog inte lång tid innan hans unga förmågors musik fyllde Göteborg. Smokey Rox, Chris Krezu, Samed, Kevlar Kev, sångerskan Anastasija och duon T.N.T är några namn som jag ofta ser på facebook-events. I Högsbo har Enver ”Chato” Ramirez sitt skivbolag Ladron Recordings. Där hittar man de unga förmågorna Sekrethess och Liamoo. Där finns även Black Ghost, som nog är den rappare som Batman hade velat låta som, om han någonsin börjat med hiphop. Enda sättet att förstå vidden av vad Enver betytt för Göteborgs kulturliv är att tvinga honom att skriva en självbiografi. Han var en av grundarna av kollektivet Hammer Hill Click och blev senare även hiphop-pappa till gruppen Dirty Crowd, som bland andra skapades av hans bror Negro Escandaloso. Vägen till hiphop-Göteborgs hjärta börjar vart som helst där Enver råkar vara. Hans långa resa inom scenen har gjort honom till vår egen alkemist. För han lär oss hur man skapar gyllene hiphop av våra mest ovärderliga drömmar.

Jag går in på mariaplan.com och klickar mig fram till låten If I Die från 2011, som hemsidans skapare Victor Hollender lagt upp. När jag åker över Älvborgsbron med 20-bussen, så turas Miss Relli och Zandile Zulu om att sjunga ”If I die, I will rep my city” för mig. Majornarapparen Anton Kristiansson medverkar på låten och lägger en vers som han bäddat in i den genomträngande melankoli som han fyllde sin första skiva med. Innan sin debut rappade han bland andra med Zandile och på detta spår återförenas de, tillsammans med 29 andra rappare. Samma vinter som If I die gavs ut kom även Gothenburg Anthem skapad av Dirty Crowd som också hade 29 medverkande rappare. 2011 var helt enkelt året då folk verkade ha ett kollektivt behov av att visa att de ställer upp för varandra. I dessa låtar skapade rapparna en känsla av samhörighet, som folk kan sampla de dagar de känner sig ensamma.

Den här typen av kollektiva projekt var rapparen Glaciuz specialitet. Han var med i fler hiphop-grupper än någon annan. Det var nästan som om han hade så mycket ord i sig att de börjat tävla om hans hjärtslag och orsaken till att han ville lägga verser på beats var för att helt enkelt inte få hjärtinfarkt. Runt millenieskiftet startade han kollektivet Rotten Gothen, ett hiphop-fenomen som satte djupa spår i rappare från alla möjliga spårvagnsriktningar. Han själv var från Backa och anses fortfarande vara en av stans tajtaste rappare. När Glaciuz och hans gäng försvann tog hiphopen en paus ifrån Hisingen. Men efter den årliga ”Speak Your Mind”-festivalen (som arrangeras av Pantrarna på 1 maj) och tack vare rappare som Demirel och Prince Ali har Hisingen fått tillbaks sin hiphop-ö-status.

Vid Vårväderstorget, på väg uppför backen hem till mig, repeterar jag Rotten Gothen-medlemmarna i mitt huvud: Glacuiz, Rico Won, Form-one, Nephilim, Obnoxiuz, Jay-Json, Alibi, Flame, Palestine, Inspiring Quality, XO... och plötsligt inser jag att jag missat min byggnad med hela tre gatunummer.

Jag softar på min soffa efter att lyssnat mig igenom Göteborg, där hiphoparna älskat sin kultur lika förbehållslöst som en mor älskar sitt barn. En scen som varit lika komplicerad som begåvad. Folks fickor var alltid fulla av texter, men tomma på pengar. Och det lilla de hade gav de till hiphopen. Varken media eller tjusiga skivbolag hade deras ryggar. Den enda jävla anledningen till varför scenen fortfarande är vid liv är för att de själva velat ha kvar den till varje pris. Livet spöade skiten ur hiphoputövarna och lämnade dem lika blåslagna som en stormgrå novembermorgon. Vilken normalt funtad människa som helst hade gett upp, men i Göteborg bet de ihop, sådär som bara folk i kärva arbetarstäder kan. Tills det vände.

Utanför min balkong händer sommaren 2014. Vid Frihamnen har DJ Dainja skapat en festival-ö där man firar regnbågens alla färger på Colors-kvällarna. Och på Pustervik fixar dj:n och arrangören Lövet Basketklubben där hiphopen är lika sorglös som den var där i början av 80-talet.

Det slår mig att jag glömde åka till Frölunda i dag. Jag smsar Giz Lee och säger att jag är på väg. Berko och Foolish från The Order rappar att deras hiphop-liv började på en parkbänk och slutade på en stor scen. Min bok börjar med den här artikeln. Det kommer ta många år, men jag kommer fortsätta skriva om kulturen som skapades mellan era hållplatser, en spårvagnslinje i taget, tills jag skrivit klart den där boken till er. För jag vill ställa era berättelser i våra barns bokhyllor, så de inte glömmer att ni både i livet och döden förblev hjältar.

När den gnisslande spårvagnen lämnar mitt torg tar jag fram mitt skrivblock. Mellan folks ord hittar jag kartan som vägleder mig när livet är på villovägar. Den som håller oss samman när vi är långt ifrån varandra. Den som skapades av samplingar, rap-texter och göteborgska hiphop-själar.

Texten tillägnas Zamir Hugo "Negro Escandaloso" Ramirez Elias