Det var i mitten på juni som den 36-årige Sierra Leanske sjuksköterskestudenten Adikali Kamara började känna sig sjuk. Han fick feber och huvudvärk och gick till ett apotek i närheten av där han bor för att köpa malaria-tabletter och antibiotika mot tyfoidfeber.

”Jag tyckte att mina symptom visade på antingen malaria eller tyfoidfeber eftersom det är de vanligaste sjukdomarna bland folk här”, berättade Kamara för nyhetsbyrån IPS. Då han inte blev bättre bestämde han sig dock för att uppsöka sjukvård. På sjukhuset upptäcktes det att Kamara blivit smittad av det extremt dödliga Ebola-viruset, ett virus som orsakar feber, kräkningar, blödningar och diarré. Upp till 90 procent av de smittade avlider av sjukdomen.

– Det är en fruktansvärd sjukdom med mardrömslika tillstånd. Merparten dör i mycket svåra plågor, berättar Jonas Waldenström, som är lektor i zoonotisk ekologi vid Linnéuniversitet och forskar på zoonotiska sjukdomar, sjukdomar som sprids från djur till människor.

Drabbar de fattigaste

Det nuvarande utbrottet av Ebola-viruset, som är det största sedan viruset upptäcktes i mitten på 1970-talet, har förutom i Sierra Leone även spridit sig till de två grannländerna Guinea och Liberia. Hittills har 99 personer omkommit och ytterligare 315 personer testats positiva för viruset i Sierra Leone, skriver IPS.

– Från början var utbrotten lokala, de ploppade upp och försvann. Det här utbrottet i Västafrika är större och man har inte förmått stänga till. Det har spridit sig mer än man väntat sig, från de första fallen i april, maj till att det nu spridit sig till flera länder, berättar Jonas Waldenström och förklarar att anledningen till spridningen och det nya utbrottet av viruset i grund och botten handlar om fattigdom.

– Viruset sprids ju genom nära kontakt så vad som krävs är enkla metoder för isolering. Men just det här att hålla folk isolerade blir ju väldigt svårt om man inte har resurser. Tittar du på WHO:s lista över de fattigaste länderna så ligger de här bland de tio fattigaste, säger han.

Michael Vandi, utbildningsofficer för allmän hälsoutbildning arbetar på Sierra Leones enda behandlingscenter och testlaboratorium för Ebola och berättade för IPS att landet är långt ifrån att vinna kampen mot sjukdomen.

”Folk förnekar starkt att Ebola existerar och de som faktiskt tror på sjukdomen är så rädda att de inte söker vård åt sig själva eller sina släktingar när de insjuknar. Det är så Ebola sprids”, sa han.

– Det finns två primära problem, förklarar Jonas Waldenström. Dels är det relativt lång inkubationstid, alltså det kan gå lång tid från det att du smittats till det att det bryter ut och dels att inlagda patienter rymmer från sjukhusen. Då ökar naturligtvis risken för att det sprids. Vad som händer när man inte har en fungerande sjukvårdsapparat är också att det blir en vidskepelse och man söker sig till, till exempel, traditionella naturmetoder istället.

Världshälsoorganisationen i akut möte

I början av juli höll Världshälsoorganisationen, WHO, ett akut möte i Ghanas huvudstad Accra med hälsoministrar från tolv västafrikanska länder för att diskutera och lägga förslag om hur utbrottet av Ebola-viruset ska bekämpas. Ministrarna kom fram till en gemensam nationell strategi som betonar behovet av regionalt och nationellt ledarskap, koordination mellan olika nivåer och samarbeten över nationsgränserna och lokalsamhällen, skriver IPS.

Adikali Kamara hade tur – han fick omedelbar vård och efter bara sju dagar blev han utskriven. Han är nu en av de 51 personer i Sierra Leone som hittills överlevt det nuvarande utbrottet.

”Man måste tro på att Ebola existerar, lägga sina fördomar åt sidan och snabbt ta sig till ett sjukhus om man upptäcker symptomen”, sa Kamara till IPS.

– Med rätt resurser går det att stoppa, säger Jonas Waldenström. Men det gäller att det finns utbildad personal och en fungerande sjukvårdskedja och att man involverar religiösa ledare och andra för att sprida information.