Antalet konflikter oss emellan i vardagslivet tycks ha ökat markant det senaste decenniet. Hänsyn till medresenärer har blivit en bristvara och irritationen, då någon gör anspråk på den plats i tunnelbanan eller tåget man just lagt sin väska på, tycks vara ständigt närvarande. Yngre ger inte sin plats till handikappade eller äldre. Var och en tycks vara inne i sin nätbubbla. Hur är det då i tvättstugan? Det svenska folkhemmets viktigaste vardagsmötesplats?

För några veckor sedan gjorde Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet ett försök till en analys av vårt beteende där och hans slutsats är sannerligen intressant. Tvättstugan bevisar dels omöjligheten både i socialismens och i kollektivismens idéer. Vårt sanna solitära jag, är enligt Rudbeck oförmöget att hålla sams med våra grannar och medmänniskor. Gemensamma, kollektiva handlingar gör oss griniga och oförmögna till samarbete och flexibilitet.

Tvättstugor är för honom sinnebilden av det onda som gemensamma handlingar utsätter oss för. Om vi alla däremot hade privata tvättstugor skulle vi få sinnesro, ja till och med kanske en värld med mindre våld och konflikter. Om Rudbeck hade rätt vore mänskligheten illa ute. Lyckligtvis drar han sina förenklade slutsatser om vår oförmåga till samspel i tvättstugor av fel orsaker.

Under många år har människorna i vårt land och i stora delar av den övriga världen drillats i konsten att klara oss själva och att i första hand tänka på oss själva.

”Var och en är sin egen lyckas smed” har varit nyliberalismens och kapitalismens motto. Klarar du inte dig själv är skulden din. Räkna inte med att det finns ett samhälle som räcker ut en hjälpande hand om du råkar i nöd. Ambulansen kommer inte, vårdplatserna är slut och likaså de personliga assistenternas tid.

Ett samhälle vars ideologi präntat i oss att se varje medmänniska som en konkurrent – om bostäder och om jobb. Ett samhälle där människans värde räknas i din förmåga att konsumera blir vi uppenbarligen varandras fiender.

Nu visar många gemensamma erfarenheter att det ofta, den rådande samhällsandan till trots, finns gott om utrymme för samarbete på många områden och både behov och utrymme för fantasifullt och konsumtionsbefriat umgänge.

Tillbaks till tvättstugan. När gemensamma tvättstugor växte med början för cirka 60–70 år sedan var de en välsignelse, allra mest för kvinnor vars tunga och oändliga rengöringsarbete underlättades oerhört mycket. Enligt otaliga vittnesmål rådde det allt som oftast en vänskaplig, lättsam stämning i tvättstugorna och människorna – mest kvinnor – kunde hjälpas åt och samarbeta under otvungna former. Man hjälptes åt att dra lakan och lånade tvättmedel av varandra. Jag har själv erfarenhet av denna vänliga stämning som rådde även på 60- och 70-talet. En samhällsvision som ville ge någorlunda välstånd åt alla skapade optimism och man såg ljust på framtiden. Samhällets optimism skapade optimistiska människor.

Sedan man började förfäkta nyliberalismen som en samhällsmodell – detta skedde på 80-talet med socialdemokratin som en av pådrivarna, har tillit och samarbetsvilja bytts till konkurrens i allt oss människor emellan. Att tävla i musik och poesi är redan vardagsmat och den vanligaste repliken är ”vem vann?” Nu tävlar man i grenar som sannerligen borde ha lämnats utanför tävlingsarenorna – trädgårdsskötsel har blivit en kampsport! Samhället gör allt större skillnad mellan de som har och de som inte lyckats skaffa sig tillräckligt för ett gott liv. Det är denna samhällsanda, Carl Rudbeck, som förpestar stämningen i vårt samhälle och inte bara i tvättstugorna. Såsom i samhället, så ock i tvättstugan.