Sedan partiets inträde i riksdagen år 2010 har Sverigedemokraternas (SD) ideologi diskuterats. Jag har argumenterat för att SD fortfarande bör betraktas som en del av den fascistiska ideologin (generisk fascism), närmare bestämt politiskt som ett neofascistiskt parti. Detta borde inte vara uppseendeväckande eftersom partiet har sina rötter i svensk nazism och fascism.

Frågan är om Sverigedemokraterna i dag fortfarande finns kvar inom den fascistiska ideologin eller om så skett, som partiet hävdar, att det numera återfinns inom konservatismen och traditionell höger? Ett annat alternativ som ofta framförs är att partiet bör betraktas som radikal högerpopulism.

Min utgångspunkt i denna studie kommer att vara en ideologianalys där jag provar om SD är att betrakta som tillhörande fascistisk ideologi, närmare bestämt – politiskt sett – neofascistiskt.

Den nya fascismens historia

Neofascismen utvecklades från 1968 och framåt av franska fascistiska intellektuella, under ledning av filosofen Alain de Benoist. Denne formerade en löst sammanhållen grupp ideologiska tänkare, som fick samlingsnamnet Nouvelle Droite, ND, en intellektuell snarare än en politisk rörelse. ND formulerade neofascismen utifrån viktiga grundteser:

• Varje samröre med ideologin ”fascism” ska aktivt dementeras. Detta var en nyhet, under 1950-talet hade franska intellektuella fascister istället försökt reformera betydelsen av begreppet fascism.

• Den biologiska rasismen måste överges. Istället är den nationella kulturen –identiteten och särarten – hotad, snarare än någon blodsmystik eller biologisk ras. Denna nationella kultur ska tolkas organiskt, närmast biologiskt. Fienden är inte konspirerande eller underlägsna raser utan globalisering, homogenisering och ”multikulturalism”.

• Den liberala demokratin ska inte avskaffas, däremot ska dess värdegrund angående respekt för individers särart motarbetas.

”I praktiken översatte ND främlingsrädsla och intolerans till ett liberaldemokratiskt språk”, skriver historikern Kevin Passmore.

Fascismforskaren Roger Griffin påpekar att ND var en efterkrigstida fortsättning på fascismens mytiska grundförutsättningar och fortsätter:

”Vid slutet av 1980-talet kunde ND tillskrivas med den icke oansenliga bedriften att ha utfört en total make-over av klassisk fascistisk diskurs. Denna var så framgångsrik att fascismen – åtminstone på ytan – hade förändrats bortom igenkännlighet.”

ND:s politiska manifestation resulterade i det nu så aktuella franska partiet Front National, grundat 1972, och via dem spreds de nya idéerna till övriga Europa. Ett exempel på en rörelse som under 1990-talet tog till sig tankarna var just Sverigedemokraterna. Partiet bildades 1988 som en fullföljning på den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och var en direkt fortsättning på svensk nazism och fascism med rötter i rakt nedstigande led från mellankrigstiden.

Mellan 2006 och 2010 nådde SD enorma framgångar, jämfört med de mellankrigstida svenska fascistiska rörelserna som fick sina bästa resultat vid valet 1936, då framför allt Nationalsocialistiska arbetarepartiet under Sven Olov Lindholm erhöll 0,6 procent av rösterna. Detta kan jämföras med Sverigedemokraterna som i riksdagsvalet 2010 fick 5,7 procent av väljarstödet.

Vid en ideologianalys av det nutida SD blir frågan hur långt bort från den stereotypa bilden av fascism partiet har kunnat röra sig, utan att ideologin generisk fascism kan anses ha övergivits?

Vad är fascism?

Ideologin generisk fascism definieras i dag utifrån den brittiske professorn Roger Griffins berömda och omdiskuterade formulering från 1991:

”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse.”

Sammanfattningsvis har Griffins definition visat sig anmärkningsvärt svår att falsifiera. Även hans akademiska antagonister använder sig av den i praktiken. Exempelvis påpekar en av de mer namnkunniga, professor Kevin Passmore, att Griffins arbeten är ”den obligatoriska startpunkten för samtliga som intresserar sig för generisk fascism”.

Nyckelbegreppen i Griffins definition är ultranationalism och den nationella pånyttfödelsen och enligt honom innehåller samtliga fascismer, från 1919 till i dag, dessa element som därmed utgör ett fascistiskt minimum.

Vad är ultranationalism?

Ultrantionalism definieras som en nationalism – utgörande en politisk övertygelse – vilken är oförenlig med en liberal uppfattning om tolerans, medborgarskap, kulturell eller religiös pluralism och nationalitet. En ultranationalist tar sig rättigheten att fritt välja huruvida en individ eller ett kollektiv ingår i den mytologiskt uppfattade nationen, oavsett medborgarskap. Ultranationalisten kan dessutom fritt ändra sig, så att den exkluderade vid en given tidpunkt kan finna sig inkluderad i nationen – för att sedan plötsligt exkluderas igen.

Viktigt är också ultranationalistens intensiva nationalism. För en ultranationalist är dennes nationalistiska övertygelse ett primat – en ultranationalist är först och främst nationalist. Därunder kan denne anse sig höger eller vänster, eller inhysa diverse andra politiska uppfattningar. Men samtliga dessa underordnas ultranationalistens nationalism. Detta syns tydligast då fascister generellt avfärdar höger-vänster-skalan och klassmotsättningar som nationell splittring.

Vad innebär den nationella pånyttfödelsen?

Begreppet utgår från övertygelsen att nationen är akut sjuk. Griffin skriver om den nationella pånyttfödelsen att den organiskt uppfattade nationen upplevs såsom varande i ett stadium av kris, dekadens, feminisering eller kollaps. Den kan endast räddas av en folklig rörelse av ”hälsosam” nationalism inriktad på ett nationellt uppvaknande. Fascismen vill bygga en alternativ modernitet och är inte konservatism. Fascism är – trots svartmålningen angående den icke-fascistiska degenererade nationen – en optimistisk ideologi som vill knyta ihop försvunnen storhet med kommande fascistisk dito.

Utifrån det offentliga samtalet kan det förstås att en del – mer eller mindre extravaganta – egenskaper hos vissa (men långt ifrån alla) mellankrigstida fascismer, framför allt den tyska nazismen och den italienska fascismen, är nödvändiga rekvisit för att en politisk rörelse ska kunna kallas fascistisk. Framför allt gäller det begrepp som totalitarism, korporativism, biologisk rasism och ledar-principen. Men i dag vore sådana politiska koncept otänkbara för en rörelse som vill nå parlamentariskt inflytande i exempelvis Sverige.

Griffin beskriver det enligt följande:

”Fascism under mellankrigstiden tog sig uttryck i paramilitära massrörelser ledda av karismatiska ledare som vill införa en politisk religion utifrån staten och nationalismen. Dessa skapade framgångsrikt totalitära stater i Italien och Tyskland. Modern fascism är mer komplex. Särskilt angående totalitarism så måste det sägas att dagens fascism har litet intresse i staten. Dagens fascistiska rörelser saknar generellt idéer kring totalitarism, korporativism, biologisk rasism, Führer-principen och enpartistaten.”

Därmed återstår själva undersökningen. Går det att finna ultranationalism och tankar om nationens behov av pånyttfödelse hos Sverigedemokraterna? Hotas nationen Sverige av feminisering, dekadens och av landsförrädiska politiska krafter? Är partiet avvisande mot höger-vänster-skalan inom partipolitiken samt uppfattar sig själv som en tredje väg? Anser SD att partiet självt får avgöra vem som är inkluderad respektive exkluderad i den svenska nationen – och är detta en fortlöpande process, där den inkluderade nästa dag kan få se sig själv exkluderad?

Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti?

Sverigedemokraterna presenterar sin ideologi som socialkonservatism. Detta är en form av konservatism som härrör från mitten av 1800-talet. Kort sammanfattat skulle begränsade sociala reformer inom den traditionella högern motverka framför allt den framväxande arbetarrörelsens krav på politiskt inflytande, vilka riktade sig mot konservativa samhällseliter såsom högadel, höga militärer och monarkin (ofta även kyrkan). I dagens politik skulle socialkonservatism innebära traditionell högerpolitik, parad med social medvetenhet.

Men allt detta skiljer sig gentemot hur Sverigedemokraterna använder begreppet:

”Med utgångspunkt i vår syn på den mänskliga naturens beskaffenhet menar Sverigedemokraterna att den ideologiska inriktning som har bäst förutsättningar att bidra till skapandet och upprätthållandet av ett gott samhälle är en socialkonservatism på tydlig nationalistisk grund. […] De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern.”

SD presenterar sig som en ”tredje väg” bortom höger-vänster-skalan, vilken tolkas som nationell splittring. SD ser istället nationalismen som politikens primat. Det är nationalismen som ska lösa problemen hos den degenererade nationen och dess sjukdomstillstånd:

”Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning. Vi delar också den tidiga europeiska socialkonservatismens analys att nationalismen och stärkandet av samhörigheten på den nationella identitetens och den gemensamma kulturens och historiens grund är det kanske viktigaste medlet för att förverkliga de ovan nämnda strävandena.”

Sverige är alltså enligt SD ett land som utmärks av revolutionära tendenser, anarki och samhällsupplösning. Enbart nationalismen kan åtgärda detta. Nationalismens överhöghet kommuniceras också av partiledaren Jimmie Åkesson. SD ser sig själva som Sveriges enda oppositionsparti, då deras nationalism står i opposition mot samtliga andra partiers höger-vänster-retorik:

”Åkesson utmålade sitt parti som det enda i opposition mot ’sjuklövern’ i riksdagen, alltså de övriga riksdagspartierna som enligt Åkesson är väldigt överens i de flesta frågor.

– Vi kommer att vara i opposition till båda blocken.

Striden står inte länge mellan vänster och höger, enligt SD-ledaren som istället anser att den viktiga konfliktlinjen går mellan internationalismen och nationalismen. Att Sverigedemokraterna tillhör den senare gruppen och alla andra riksdagspartier den tidigare var underförstått.”

Över huvud taget är det ”nationen” och ”nationalismen” som dominerar SD:s principprogram, under flera rubriker:

”En av konservatismens mest centrala uppgifter är att slå vakt om välfungerande och djupt rotade gemenskaper. Nationen är enligt vår mening, vid sidan av familjen, det främsta exemplet på en sådan gemenskap.”

Mot bakgrund av detta betraktar Sverigedemokraterna nationalismen som en naturlig del av konservatismen och en central del av partiets politik.

Men denna nationalismens primat kännetecknar inte konservatismen, som förvisso ofta varit mycket nationalistisk men som har andra delar av sin politik på högsta nivå. Ej heller har konservatismen placerat sig bortom höger-vänster-skalan, utan tvärtom definierat sig själv som tydligt höger. SD:s ultranationalism gäller även vem som är inkluderad i den svenska nationen. SD tar sig rätten att fritt själva exkludera individer:

”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen”, skriver partiet och fortsätter:

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

Denna den svenska nationen har vidare hos SD en mytologisk dimension, som anges som primär förklaring av partiets förståelse av nationsbegreppet:

”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. […] Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner.”

Under slutet av 1800-talet myntades begreppet blod och jord (på tyska ”Blut und Boden”) inom den tyska nationalismen. Tankegången återfinns hos SD:

”Folk och land hör nära samman. Ett land vore inte vad det är utan sitt folk, och ett folk vore inte vad det är utan sitt land”, skriver partiet.

Blonda barn i svenska landskap

Sammanfattningsvis vill jag argumentera för att det inte råder något tvivel om att ultranationalismen – och inte konservatismen – är det centrala temat i Sverigedemokraternas beskrivning av sin egen politik. Hur är det då med nationens degenerering och pånyttfödelse?

En valaffisch för Sverigedemokraterna 2010 föreställde två blonda småbarn i ett svenskt lantligt landskap. ”Ge oss Sverige tillbaka!” utropade barnen. Budskapet som på detta intelligenta sätt förmedlades är att Sverige – den svenska nationen – inte längre existerar, eftersom man inte kan kräva något tillbaka som fortfarande föreligger.

”Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det rört sig om ett begränsat antal invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer, vilket gjort att dessa invandrare har kunnat assimileras in i den svenska nationen”, skriver SD och poängterar ”att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet”.

Det existerar alltså olika typer av invandrare, av vilka vissa är välkomna utan större problem medan andra hotar ”vår nationella identitet”, det vill säga att deras existens i Sverige har orsakat nationens undergång. Även feminismen är ansvarig för att Sverige blivit ”förstört”:

”Sverige behöver en fredstid för att lappa ihop sina krigsskador efter feministernas skoningslösa härjande, och där man ges tid att sörja de barn, kvinnor och män som dukat under i det svenska könskriget.”

Gängse SD-språkbruk hyllar de egna sympatisörerna som ”Sverigevänner” gentemot samtliga övriga riksdagspartier (”sjuklövern”) som befolkas av Sverigehatare. Dessa utgörs även av journalister, forskare och statstjänstemän som via sitt arbete motarbetar den svenska nationen. Andra uttryck som förekommer är kulturmarxister, pk-eliten eller olika grova könstillmälen med hänvisning feminism. Ett annat fenomen som utses till en direkt fiende till nationen är mångkulturalism.

SD skriver:

”Sverigedemokraternas syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem. I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd.”

I den mån invandrare kan accepteras krävs det att de aktivt måste ”överge sina ursprungliga kulturer och identiteter”. Statsvetarna Anders Hellström och Tom Nilsson har observerat detta ideologiska tankegods:

”SD:s synsätt är att multikulturalism utgör ett hot mot de gemensamma värden som konstituerar det kulturella svenska samhället. I ett program om invandringspolitik (Sverigedemokraterna, 2008) definierar partiet vad det menar med svensk identitet: ’Svenskhet tillhör den som har en grundläggande svensk identitet och som utifrån det egna perspektivet samt av andra ses som svensk.’”

Den retoriska modellen som ligger till grund för detta budskap är: Sverige tillhör svenskarna.

Resultatet blir att bägge de rekvisit som krävs för att en rörelse ska kunna betecknas som fascistisk återfinns explicit hos Sverigedemokraterna. Påfallande är dock otydligheten angående exakt vilket samhälle den fascistiska nationella pånyttfödelsen ska resultera i. Jag vill hävda att detta kommuniceras implicit, utifrån formuleringar om etnisk och kulturell homogenitet. För att beskriva detta har SD tagit till sig socialdemokratins och Per Albin Hanssons begrepp Folkhemmet, men parat detta med ultra-nationalism:

”För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre.”

Detta kan jämföras med Per Albin Hanssons egen formulering om folkhemmet:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Skillnaden är att medan SD:s folkhem aktivt exkluderar individer går Per Albin Hansson motsatt väg och inkluderar individer.

Är SD radikala högerpopulister eller fascister?

Utifrån att SD är ett parti som från början 1988 var tydligt fascistiskt – med direkta kopplingar till mellankrigstida svensk nazism och fascism – borde det varken vara överraskande eller kontroversiellt att konstatera att den grundläggande ideologin har behållits. I partiets skrifter förekommer både tankar om ultranationalism och behovet av en nationell pånyttfödelse ymnigt, liksom övrig rekvisit typiska för ”generisk fascism” samt neofascism.

Vanligen benämns partiet i det offentliga samtalet som populistiskt. Den radikala högerpopulismen gjorde sitt intåg på den europeiska politiska scenen under 1970-talet och har manifesterat sig i partier som svenska Ny demokrati, norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Men SD befinner sig inte inom denna politiska tradition. Populism utmärks i förstone i krav på lägre skatter, syftande till en nedmontering av sociala och byråkratiska strukturer inom staten. Detta synsätt återfinns inte hos SD, som tvärtom hyllar det efterkrigstida socialdemokratiskafolkhemmet som samhällsideal. Hellström-Nilsson skriver att ”SD-väljare tenderar att framföra mittenåsikter angående välfärdspolitik, skattetryck och så vidare”.

Vidare vill jag peka på att den ideologiska grunden inom populismen är mycket ytlig, medan SD tvärtom utmärks av en mycket djup och genomarbetad ideologisk tankevärld. Gemensamt för både nutida radikal högerpopulism och neofascism är dock rasismen, såsom denna politiska tankevärld ser ut i sin moderna form.

Både neofascismen och den radikala högerpopulismen samexisterar i dagens Europa och lånar friskt från varandras politik. Men det betyder inte att ideologi-analyser blir ointressanta.

Min slutsats i denna studie är att Sverigedemokraterna 2014 bör definieras som ett neofascistiskt parti inom ideologin generisk fascism. Det grundläggande tankegodset hos fascismen består, trots att politiken förändras med samma självklarhet som den gör inom alla politiska idétraditioner. Ideologin generisk fascism har en grundläggande världssyn som lever vidare, då som nu.