I Stockholm råder det varken brist på hamburgare, råbiff eller pulled pork. Restauranger med köttfokus blir allt vanligare, välkommen att exempelvis besöka Djuret och Köttbaren. Även tv-program där kött tillagas är populära. Inte sällan är tv-kockarna män. Varken Morberg, Plura eller Niklas har gått i bräschen för Köttfri måndag. Det verkar snarare som att svenska män lagar kött och äter kött. Nästan dubbelt så mycket som kvinnor får de i sig.

Köttkonsumtionen i vår kultur är samtidigt något många ondgör sig över, framför allt med tanke på klimatförändringar och förkastlig köttindustri. Social-antropologen Mary Douglas menar att det inte är någon mening att försöka ändra människors matvanor utan att på allvar försöka förstå den underliggande betydelsen bakom måltidsmönstret och varje enskild måltid. Den som vill få någon att sluta att äta kött måste ta reda på varför personen gör det.

Varför äter vi då det vi äter? För näring och energi, absolut. Vi måste äta för att överleva. Men mat är också en av vår tids främsta kulturyttringar genom vilken vi uttrycker vår identitet, sociala strukturer – och meningen med livet. Vi skulle överleva på djurfoder, men vi lever genom att äta något annat. Vad vi äter grupperar oss och kan skapa både gemenskap och utanförskap. Med mat som symbolvärde och kommunikationsmedel kan vi uttrycka ideologi, moraluttryck och kulturella värderingar av ”manligt och kvinnligt”. Messer, Haber, Toomre och Wheatons närläsning av amerikanska kokböcker från 1800- och 1900-talet visar att det länge förutsatts att män och kvinnor äter olika. Dessa typer av böcker gör skillnad mellan ”mäns” (tunga kötträtter) och ”kvinnors” (lättare rätter) mat.

Undersökningar som gjorts för att utreda svenska mäns och kvinnors syn på vad matlagning innebär visar att män ser det som det faktiska arbetet vid spisen, ”rörandet i grytan”. Kvinnor tenderar att se hela processen, det vill säga även planering och samvaron kring måltiden. Historiskt har köket setts som de underordnades plats, kvinnornas och tjänstefolkets. Även om trenden sakta förändras ägnar kvinnor mer tid åt hushållsarbete än män. Kvinnors arbete är även mer jämnt fördelat över veckans dagar, män koncentrerar sitt arbete till vardagarna och har mer ledig tid på veckosluten.

Trots att kvinnor lagar mer mat hemma är de flesta tv-kockar män, och en blick på det svenska kocklandslaget ger samma bild. Om män sysslar med matlagning är det ofta i den högre skolan, mer statusfyllt. När matlagning får mer status innebär det att fler män lagar mat hemma – även om det länge då främst handlat om den exhibitionistiska matlagningen, såsom helgmiddag och grillning. Även om detta börjar förändras i stugorna finns det aktuella medieexempel på den traditionella kocken som karlakarl. Tv-kocken Per Morberg förespråkar, ironiskt nog, att titta mindre på tv och lägga tiden på att göra vällagad mat från grunden. Han lagar bland annat spädgris och hängmörad biff och 2010 gav han ut en grillbok. Passionen för att jaga det som han ska tillaga är inget han sticker under stol med.

Jakten på djur och kött som mat kan vara ett uttryck för manlighet som exemplifieras på olika sätt.

Filmen Jagten (2012), i vilken Mads Mikkelsens karaktär Lucas anklagas för pedofili, handlar mycket om manlig gemenskap och hur deltagande i jakt blir synonymt med deltagande i gemenskapen. Detta illustreras till exempel när sonen till en av männen ska invigas i jaktlaget, det är dagen ”då mus blir man”. Den dramaturgiska kurvans absoluta botten är när protagonisten på grund av pedofilianklagelsen inte ens får köpa sig en fläskkotlett i byns enda affär.

Av moraliska skäl ansågs det på vissa ställen i Sverige länge olämpligt att mannen hade hand om djuren. Kvinnorna fick därför ansvaret för boskap, eftersom det fanns misstankar om att tidelag annars kunde förekomma. Bland samer med renen som ekonomisk huvudnäring har det också funnits en tydlig könsuppdelning kring vilket kön som gör vad kring djur och kött. Husmodern bakade, mjölkade och beredde ost medan husbonden (mannen) slaktade och ansvarade för köttet. Husmodern kunde ibland få rensa tarmarna, men mannen kokade, stoppade korv och serverade köttet. Det var även husbonden som åt det första köttstycket. Mannen stod alltså för den röda maten, och kvinnan för den vita – främst mjölkmatstillredning men också fisk.

Vardagliga konsumtionsval av mat, såsom lunch eller middag med vänner, blir en moralisk utgångspunkt för den mat vi menar är riktig. Den som till exempel uttrycker sin identitet genom vällagade och påkostade kötträtter skulle därför kunna antas vilja uppfattas som en livsnjutande person som värdesätter riktig mat. Kanske blir vällagade kötträtter för män ett sätt att visa att de både tar, men framför allt har, tid och plats i köket. Om måltiden bekräftas, bekräftas också personen. Vilka val vi gör beroende på värde och kulturellt kapital hos bäraren kan avslöja vad som anses vara god smak.

Det går alltså att göra social eller kulturell vinst genom att uttrycka sig med särskilda uttrycksformer. Biffen är en högt värderad maträtt, att använda sig av det etablerade värdet kan omsättas till en valuta på den sociala marknaden.

Skulle en köttbit i så fall kunna bli ett sätt för mannen att upprätthålla status och position? Flera feminister har analyserat sambandet mellan mannens strukturella överordning och köttkonsumtion.

Amelie Björck tittar i Därför äter riktiga karlar kött (2012) på det som Jacques Derrida kallar det carnofallogocentriska dominansschemat. Poängen i den analysen är att köttätandet ingår i människans hävdande av sin auktoritet över andra arter, och dessutom hävdar mannens särskilda dominans över djur, kvinna och barn.

Att köttätande kan ses som ett upprätthållande inte bara av manlighet utan särskilt manlig heterosexualitet illustreras i de senare ICA-reklamfilmerna. En av medarbetarna, ICA-Sebastian, ”kommer ut” som vegetarian vilket kan avkodas som att vegetarianism är lika med homosexualitet.

Medier har en stark påverkan på spridningen av (mat)kultur. Inte minst bantningsprogram och dietrecept påminner om att det är ”fel” att vara tjock. Wright, Nancarrow & Kwok menar i Food Taste Preferences and Cultural Influences on Consumption (2001) att orsaken till att många unga kvinnor äter vegetariskt i västvärlden kan vara omtanke om djur och natur, men också som ett sätt att vilja ta kontroll över kroppen. Att utseendehets i högre grad riktar sig mot kvinnor kan förstärka ”manligheten” i att äta kött – och skita i att det är nyttigare med grönsaker.

Den ökande LCHF-trenden går dock emot den teorin, där viktnedgång ska ske genom att skära ner på kolhydrater som ersätts med protein och fett. Att allt fler då väljer att äta kött för att ta kontroll över kroppen, skulle i så fall kunna leda till att även kvinnors köttätande ökar, i alla fall hos kvinnor som bantar. Om lösningen på Derridas tanke om människors och mäns övermakt är att jämställdhet uppnås genom att ingen äter kött (och därmed avsäger sin makt över någon annan) kan LCHF-kvinnornas jämställdhet i köttkonsumtion kanske liknas med den feminism som fokuserar på kvinnors jämställdhet i styrelser och höga poster – alltså kvinnors rätt till makt.

I kampen om just makten berättade Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006 att favoriträtten är den egna falukorvsgrytan. Tanken att lanseringen av de ”nya” Moderaterna förknippas med något folkligt är inte långsökt. Den blivande statsministern lagade mat i vardagen. De nya Moderaterna åt inte oxfilé, utan korvgryta.

Att kött kodas som manligt kan tyckas upprätthålla bilden av vad som anses vara en man. Skapar vi en bild av mannen för att veta vem mannen är? Statsminister eller fotbollstränare, Coops köttbullar eller påkostad söndagsstek á la tv-kockarna – vilken man och vilket kött det handlar om kan antas spela roll för vilka värden en måltid signalerar.

Värdena lär fortsätta att variera, men så länge mannen och hans vanor är norm lär fallosfilén fortsätta att serveras på offentlighetens fat.