Gamlestaden i nordöstra Göteborg är på många sätt ett tacksamt exempel för att tala om stadsutveckling. De senaste 500 åren har kvarteret gått från medeltida stadskärna och jordbrukslandsskap till bruksortsliknande industri- och arbetarkvarter. Under rekordåren fanns planer på att förvandla stadsdelen till ett enda stort trafikmot och stora ingrepp gjordes i den äldre bebyggelsen.

I takt med globalisering, individualisering och förändrade arbetsmarknads- och anställningsmönster har nya stadsbyggnadsideal vuxit fram. Huvudfunktionen för staden är inte längre att snabbt fixa fram bostäder till en ständigt tillströmmande arbetarklass. Inte heller att hastigt bereda marken för en ohämmad industriell expansion. I Göteborgs senare översiktliga planeringsdokument har istället attraktivitet, hållbarhet och kreativitet blivit honnörsord. Genom stora evenemang och attraktiva bostadsområden försöker staden locka till sig välutbildad arbetskraft och turister. Detta kan verka sympatiskt i skuggan av den bespottade moderna stadsplaneringen. Denna nya tendens i stadsplaneringen innebär dock att låginkomsttagare och andra socialt utsatta grupper ständigt trängs längre och längre ut i periferin.

Vid Gamlestadstorget pågår i skrivande stund stora förändringar. Området är utpekat som ett centralt förnyelseområde. Här ska bli ett attraktivt centrumområde med blandstadskaraktär med en socialt och ekonomiskt hållbar befolkning. Den stora motorvägsviadukten från sextiotalet ska rivas och vid Gamlestadstorget ska det byggas cirka 400–500 nya lägenheter och cirka 25 000–30 000 m2 lokalyta. En pendeltågsstation har byggts för att knyta ihop stadsdelen med stadskärnan och den övriga regionen. Den beskrivs också i dokumenten som något som ska tjäna som ett landmärke för att locka besökare till staden. Stadsdelens förändring framträder alltså mer och mer inte bara som något som främjar lokala fastighetsägare genom stegrade markvärden, utan som ett led i en ny trend i stadsplaneringen. En trend som innebär att stadsdelar helt och hållet anpassas efter ekonomiskt starka gruppers behov.

Förnyelseprojekt som det vid Gamlestadstorget blir följaktligen en strategi för att neutralisera budgetunderskott, attrahera produktiva verksamheter och balansera ett ständigt föränderligt skatteunderlag i en turbulent global ekonomi. Denna process leder således till att hela områden (såsom Gamlestaden eller Kvillebäcken) omvandlas och uppgraderas när innerstaden flyttar ut sina gränser. Hela kvarter som tidigare betraktades som perifera förvandlas till attraktiva blandstadsområden med innerstadskaraktär vilket leder till att markpriser och hyror stiger och befolkningssammansättningen förändras. Detta blir tydligt i planeringsdokumenten för Gamlestaden då man motiverar projektet med att man vill uppnå ekonomisk effektivitet och skapa en ”robust social struktur”.

Det är inte heller något som har gått fastighetsägare i Gamlestaden förbi. Ingrid Sahlin redogör i boken I Trygghetens Namn bland annat för hur den kartelliknande Fastighetsägarföreningen i Gamlestaden, FFG, med det kommunala bostadsbolaget Poseidon i spetsen, kämpat för att göra stadsdelen attraktiv och trygg med målet att öka fastighetsvärdena. Sahlin redogör också för ett BID (buissness improvement district) i Gamlestaden, vilket kännetecknas av att fastighetsägare och kommunen samarbetar för att omforma stadsrummets geografi och demografi. Från kommunens sida fanns det till exempel tidigt ett intresse att minska antalet socialbidragstagare i stadsdelen som var proportionerligt högt.

Höghuset i kvarteret Tonfisken där det en gång bott 726 människor i 167 spisrum och som sedan blev industrihotell, flyktingförläggning och ungkarlshotell förvandlades 2003 på FFG:s och SDN Kortedalas initiativ istället till studentbostäder, som ett led i att öka stadsdelens attraktivitet och minska antalet socialbidragstagare. FFG:s agenda blir än tydligare i utställningsutlåtandet för utbyggnaden vid Gamlestadstorget: ”Utbyggnad här bör främja en positiv stadsutveckling med en mer balanserad befolkningsstruktur med fler resursstarka hushåll och fler barnfamiljer.”

Som exempel på FFG:s maktfullkomlighet stod under en tid statyn Poseidons vakande öga på Holländareplatsen. En plats där ett hus som var en del av kommunens bevarandeprogram ockuperades 2008 för att sedan hastigt rivas. Detta är en av många aspekter av den gentrifieringsprocess som pågår i området, vilken undersökts av kulturgeograferna Amanda Reneland och Frida Olaisson i en kandidatuppsats om Gamlestaden. Enligt Reneland och Olaisson uppfyller området alla de aspekter som är typiska för gentrifieringsprocesser. Stadsdelen har de rätta arkitektoniska och kulturella ingredienser som behövs för att locka till sig högre inkomstgrupper i form av närhet till natur, unik arkitektur, historia och identitet, vilket tydligt framhålls i planerna. I en arkitekturtävling som utlystes inför planerandet av den nya stadsdelen vid Gamlestadstorget, har ett av arkitektkontoren exempelvis placerat en bild av den samhällskritiske gatukonstnären Banksy på en byggnad. Detta signalerar tydligt att man vill skapa en identitet som ska attrahera en slags global (sub)kulturell elit. Reneland och Olaison visar också kvantitativt att områdets demografi har förändrats; den tydligaste skillnaden är att antalet socialbidragstagare har mer än halverats ifrån 20 procent av befolkningen 1996 till bara 7 procent 2010. Andra statistiska trender är att låginkomsttagare minskar till förmån för medel- och höginkomsttagare, samtidigt som andelen utländska medborgare sjunker. Reneland och Olaison pekar även på en högre värdestegring av fastigheter i Gamlestaden än i övriga Göteborg och menar att det enligt Neil Smiths teori finns ett tydligt räntegap – det vill säga stor skillnad mellan den faktiska markräntan och den potentiella markräntan, delvis på grund av dess relativt centrala läge – bara tre kilometer från centrum men också på grund av en långvarig underinvestering.

När den kommunala översiktliga planeringen så pekar ut centrala förnyelseområden leder detta till ökad investeringsiver ifrån lokala räntekapitalister. I Gamlestaden äger det gamla folkhemsföretaget HSB hyresfastigheter på Styckjunkaregatan. Lägenheter som de, i samband med stambyte, totalrenoverade med hyreshöjning på upp till 60 procent som resultat. Enligt flera forskare leder urbana förnyelseprojekt såsom Gamlestaden, trots ideologin om integration, social blandning, socialt robust stad och utsuddandet av gränser som planeringsdokumenten gång på gång upprepar, till en allt mer segmenterad och segregerad stadsbild. De menar att de ökande löneskillnaderna och den uppdelade arbetsmarknaden, med en grupp högavlönade arbetare på ena sidan, och en ständigt ökande informell och prekär arbetskraftsreserv på den andra sidan, är en viktig beståndsdel för att förstå denna process, som lämnar starka avtryck i det urbana landskapet.