De hänger som små vita svampar i hushörnen precis under taket. Ulma Ali står på gräsmattan under en av kamerorna med blicken fixerad vid det svarta ögat i mitten av anordningen. Plötsligt hörs ett mekaniskt klickljud och ögat börjar röra sig. Hon stannar till.

– Det har jag aldrig sett den göra förut, säger hon en aning chockad och fortsätter:

– Jag är så van vid dem att jag ibland glömmer hur konstigt detta är. Men ibland undrar jag vem det är som tittar på en. De ser mig, men jag vet inget om dem.

Vi befinner oss på Godvädersgatan i Biskopsgården. Solen skiner över den lilla sjön Svartemossen medan tonåringar sparkar boll på fotbollsplanen, barn rör sig mot den stora lekplatsen mellan husen och grannar samtalar över balkongerna. En del av aktiviteten fångas upp av kamerorna som är utplacerade över området på ett sådant sätt att det är omöjligt för de boende att lämna sin gård och ta sig till hållplatsen Friskväderstorget utan att riskera att fastna på bild.

På andra sidan av linsen finns vaktpersonal på en larmcentral i Ludvika. När de upptäcker något som verkar suspekt – en öppen dörr till en fastighet som ska vara låst, misstänkt drogförsäljning eller ovanligt stora folksamlingar – kan de enligt Bostadsbolaget rikta kameran och zooma in för att undersöka saken närmare. Därefter larmas Bostadsbolaget eller vid akuta händelser polisen.

Ulma Ali var 16 år när kamerorna installerades och säger att många, bland andra hennes mamma, var positiva till övervakningen.

– De äldre vill alltid ha fler poliser och kameror. Men de rör sig inte bland ungdomarna och de förstår inte. De tror att kriminella kommer att bli rädda. Det tror inte jag. Grovt kriminella bryr sig inte om kamerorna, de flyttar sig bara utanför kamerans vinkel. Sedan kan de göra vad de vill.

Vi sätter oss i närheten av en lekplats där hon själv lekte som liten. Hon pratar snabbt och gestikulerar mycket. Eftersom hon ända sedan barnsben har gått i skolor inne i stan – låg- och högstadiet i Landala och nu pluggar hon samhälls- och beteendevetenskap på Schillerska – var hon tidigt medveten om Biskopsgårdens negativa rykte. Även om bilden enligt henne ibland är onyanserad, säger hon att situationen med åren har blivit sämre för barn som växer upp här.

– Min syster är åtta år och hon pratar inte så bra svenska som hon borde. Jag förstår knappt vad hon säger, det är mycket slang och brytning. Många av de små gulliga barnen som lekte här på min gård har blivit kriminella. Det kommer någon stor boss som behöver springpojkar och imponerar på dem. Så börjar det och ingen verkar veta hur man ska lösa det.

Kamerorna installerades efter en extremt orolig period i området. 2009 hade sju av Bostadsbolagets miljöhus utsatts för bränder, fyra av dem hade brunnit ner till grunden. Det pratades om att 75 bilar hade brunnit men i underlaget som vi får se vid ett möte med Bostadsbolaget står det att det rörde sig om 27 bilbränder. Personalen har sedan dess bytts ut och de som jobbar med kameraövervakningen i dag kan inte förklara skillnaden i antalet rapporterade bränder.

Enligt bolagets representanter lades idén om kameraövervakning fram av de boende i samband med ett krismöte om utvecklingen i området. Länsstyrelsen fann att det rör sig om ett exceptionellt brottsutsatt område och beviljade Bostadsbolagets ansökan.

Även kommunstyrelsen fick yttra sig i frågan och gav grönt ljus i juni 2010. Men politikerna var långt ifrån eniga. Socialdemokraterna och Moderaterna sa ja till förslaget medan de övriga partierna var emot.

”Jag måste kunna slänga mina sopor utan att hamna på film”, sa kommunalrådet Helene Odenjung (FP), till Göteborgs-Posten. Miljöpartiet och Kristdemokraterna påpekade att kameror ger falsk trygghet.

Beslutet gick dessutom stick i stäv med den rekommendation som Stadskansliets jurister hade lämnat i frågan. De konstaterade att integritetskränkningen var för stor då kamerorna ”i stor utsträckning och på nära håll [kommer] att fånga upp bostadshus och gator där många människor kan tänkas röra sig” och rekommenderade att kamerorna endast skulle riktas mot garageplatser.

I slutet av 2010 installerades kamerorna som sedan dess har varit igång alla dagar från klockan sex på eftermiddagen till sex på morgonen.

Murat Solmaz, en av grundarna till ungdomsorganisationen Pantrarna för upprustning av förorten och nu projektledare för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU, är själv uppvuxen i området och en av kameraövervakningens mest uttalade kritiker.

– Biskopsgården är ett av-politiserat område. Därför är det lättare att driva igenom beslut som i andra områden hade lett till protester. Man säger att det beslutades genom en dialog mellan politiker och de boende. Men enligt mig utnyttjade man det faktum att alla var i en desperat situation och att det fanns mycket rädsla, säger han.

Han är extra kritisk till att Bostadsbolaget valde att installera rörliga kameror som förutom parkeringar och miljöhus övervakar även gator och andra offentliga ytor:

– Om skälet är att se till att förhindra skadegörelse på bilar och soprum, varför har man rörliga kameror som ger en väktare möjlighet att zooma in på människor som är ute och rör sig i området? Jag tror att man använde skadegörelsen som svepskäl för att få till en övervakning av hela området.

Många i området tycks vara positiva till övervakning, ska man inte lyssna på dem?

– Det har skett en normalisering nu. Speciellt för de unga som växer upp har det blivit något de inte ifrågasätter. Men vad ger det för effekter? De får en negativ självbild, eftersom de bor i ett område som samhället har gått med på ska övervakas. När man lever i det är det svårt att förstå att man utsätts för en form av förtryck.

På andra sidan av det övervakade området, på Dimvädersgatan, har Bostadsbolaget Norra Biskopsgården sina lokaler. Här träffar vi Johan Wilck, distriktschef för Hisingen, och Carina Dahlin, förvaltare som jobbar direkt med kameraövervakningen. Enligt dem var beslutet att införa kameraövervakning mycket populärt.

– De som bor här och inte har något att dölja, och det är 99 procent av de boende, är glada över detta. De vet att de blir filmade i gott syfte. Vi har hört att folk ibland vinkar till kamerorna. Det är skönt att veta att de är där. Man tänker: Där har jag en kompis, säger Johan Wilck.

Ett halvår efter att kamerorna hade installerats fick 450 av områdets hyresgäster, dock endast de som har bilplats eller garage i området, en chans att tycka till om kameraövervakningen. Ungefär var fjärde tillfrågad, totalt 117 personer, valde att besvara enkäten. Åtta av tio var positiva till satsningen.

– Det är ett gott betyg. Vi har över 1 200 lägenheter, vi är glada om vi får 100 svar. I vår kontakt med de boende har ingen uttryckt något negativt. De vill till och med att man ska utöka kameraövervakning till innergårdar och tvättstugor.

Johan Wilck säger att han inte känner till att det har genomförts några andra undersökningar för att kontrollera hur kamerorna har mottagits av de boende. Dessutom har man inte utvärderat om övervakningen har påverkat brottsstatistiken i området.

– Länsstyrelsen har inte ställt några sådana krav, förklarar han.

Han är dock övertygad om att skadegörelsen i området har minskat tack vare kameraövervakningen. Förra året rapporterades bara en bilbrand och det visade sig att bilen hade självantänt.

Brottsförebyggande rådets, Brå, statistik för stadsdelen Västra Hisingen, dit Biskopsgården tillhör, bekräftar att skadegörelsen har minskat stadigt i området jämfört med toppåret 2009 då 1 225 brott anmäldes till polisen. Förra året anmäldes totalt 753 fall av skadegörelse.

Samma utveckling ses dock i Västra Göteborg där bland annat Tynnered drabbades hårt av bilbränder och annan skadegörelsen under 2009. Från 1 373 anmälda fall under detta toppår har anmälningarna minskat till 829 fall förra året – trots att man inte har använt sig av kameraövervakning.

När det kommer till grövre brottslighet säger dock Carina Dahlin, som jobbar direkt med kameraövervakningen, att den allmänna uppfattningen är att kamerorna inte har haft någon större effekt på grova våldsbrott.

– De som begår de här vansinnesdåden är i ett sådant tillstånd att de inte bryr sig. Men de har tillräckligt mycket sinnesnärvaro att ta på sig hjälm så att man inte kan känna igen dem, säger hon.

Utifrån Brås statistik är det svårt att dra slutsatser om kamerornas eventuella inverkan på grövre brottslighet. År 2009 anmäldes 466 våldsbrott, inklusive bland annat försök till mord, misshandel och rån. Därefter varierar statistiken med en toppnotering 2010 med 522 anmälda våldsbrott och bottennotering förra året då 439 brott anmäldes.

Mycket tyder på att våldet i området har eskalerat under 2014. Hittills i år har 30 skjutningar ägt rum i Göteborg, varav 13 i Biskopsgården, enligt uppgifter från polisen.

Flera av skjutningarna har ägt rum inom eller i direkt anslutning till det kameraövervakade området. I februari och april larmades polisen tre gånger till Dimvädersgatan på grund av skottlossningar. Den 1 maj hittades en 19-årig man mördad i en lägenhet på samma gata. Den 11 maj larmades polisen till Godvädersgatan på grund av ytterligare en skottlossning.

När vi pratar med Ulma Ali några veckor senare och förklarar Bostadsbolagets syn på övervakningen, suckar hon lätt och säger att hon tror att de menar väl. Men hon tycker att överdriven fokus på övervakning och kontroll inte löser något på sikt.

– Visst, det brinner inga bilar, men det finns fortfarande mycket kriminalitet, narkotika och vapen. Trots att vi har haft kameror har vi haft flera skottlossningar i området. Man kan ändå göra vad man vill, man behöver bara maskera ansiktet.

Själv säger hon att hon vill lämna Biskopsgården. Hon vill också att hennes mamma och syster ska flytta härifrån.

– Ett tag var jag mycket engagerad i att förändra området, men nu är jag trött. Det känns som att det inte finns någon som lyssnar.

Vad skulle du göra för att förändra situationen?

– Om jag var chef över Biskop och hade miljontals med kronor?

Ja.

– Jag skulle fixa jobb åt alla, eller i alla fall se till att de lär sig skriva cv och ta för sig. Oftast räcker det med att uppmuntra unga att uttrycka sig på något sätt, genom att rita, skriva eller hålla på med sport. De vill ofta bara höra att de är bra på något. Även de som säger ”Fuck staten. Fuck samhället” och bränner bilar. För att förebygga brott behövs det folk som orkar bry sig på riktigt. Inte kameror där främlingar tittar på en från säkert avstånd.