En ensam man sitter i en rullstol på trottoaren. Han sitter böjd. Det ser ut som om han försöker lyfta upp sitt ena ben på ett fotstöd på rullstolen. Jag frågar om han behöver hjälp. Han mumlar något. Jag tror att han säger ja, så jag hjälper honom.

Sedan tänker jag lämna honom. Jag är hungrig och har bråttom eftersom jag är på lunchrast. Men jag kan inte lämna honom ensam. Han har en blåtira och en bula i pannan. Han mumlar igen. Jag hör inte vad han säger. Men jag tror att han säger att jag ska köra honom över gatan. Jag kör honom över övergångsstället. Jag vill gå därifrån. Men jag kan inte. Jag kör honom över ytterligare ett övergångsställe. Varje gång jag stannar pekar han framåt. Jag fortsätter att köra en stund. Sedan förstår jag att jag måste göra något annat.

Jag ringer till 112. De svarar att polisen är på väg. Jag och mannen står på trottoaren och han har plötsligt en påse med öl i handen. Han måste ha haft den i sin ryggsäck. Han dricker två öl på kort tid. Han röker samtidigt. En polisbil kör runt hörnet. Jag vinkar. Mannen ser arg ut. Polisbilen kör förbi oss. Samma sak händer en minut senare. Mannen ser väldigt arg ut. Han skriker åt mig. Men jag vet inte vilka ord han skriker. Jag ställer mig lite längre bort från honom. Jag ringer polisen igen. De säger att de är på väg. Mannen ser argt på mig. Jag tittar ner i marken.

En buss stannar framför mannen som står närmare vägen än jag. Han viftar åt en annan man som står i närheten. Den här mannen kör honom snabbt ombord på bussen.

Nej, skriker jag.

En polisbil kör runt hörnet. Bussens dörr stängs. Jag springer mot bussen. Polisbilen stannar bakom den. Och bussen kör iväg med mannen ombord. Den försvinner runt ett hörn innan jag hinner berätta för polisen vad som har hänt.

Jag undrar vart mannen tog vägen. Jag undrar hur han mår nu. Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa honom. Men jag är glad att jag försökte. Det var så många som bara gick förbi.