”Personalen vägrade kalla mig mitt namn”
Det ska inte behöva vara patienters ansvar att utbilda personalen, skriver Linus, 25 år.
En kväll när jag var inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning kunde jag inte sova så jag gick ut till personalen. När en är inlagd på en sluten avdelning är en i livets mest sköra stunder och otroligt beroende av andra och av att få ett ”värdigt bemötande”. Men en i personalen sa om mig ”vad vill hon?”. Jag sa att ”jag är ingen hon”, men blev avbruten.
”Jo, det är du, du har ju alla kvinnliga attribut”.
Annons
”Ja men jag känner mig inte som en kvinna.”
”Nej men du har inte genomgått en transutredning…”
”Nej hade jag börjat när jag var 18 kanske jag hade varit färdig med den nu” svarade jag. I efterhand undrar jag varför jag tvingades försvara mig.
Det är inte lätt att leva i en tvåkönad värld och jag vet att vi inte har kommit så långt att allmänheten vet något om detta, men personal inom psykiatrin borde veta.
Ofta tänker jag att det vore mycket lättare om jag bara kunde välja ett kön.
Sex månader efter att jag var inlagd där första gången kom jag tillbaka. Då hade jag ändrat mitt namn några månader tidigare (dock inte juridiskt) och mina vänner och även familj visste det. Jag delade rum med en patient som jag kände sedan förra gången och vi hade samma namn. En skötare kom in med medicin till oss och skojade om att vi hette likadant. Jag tänkte att han kanske inte visste att jag bytt namn, så jag svarade att jag har ett annat namn nu. Då sa han ”vad heter du i folkbokföringen?”. ”Linnea”. Då sa han att han tänker fortsätta kalla mig Linnea. Han lämnade inget utrymme för mig att svara.
Efter att ha tänkt igenom om jag orkade ta fighten bestämde jag mig för att prata med enhetschefen. Hon blev väldigt upprörd över hur jag hade blivit behandlad och sa att jag i princip ska få bli kallad vad som helst och att alla ska respektera det. Hon skulle prata med skötaren sa hon, vilket hon gjorde.
Men efter det tilltalade skötaren aldrig mig med namn.
Dagen efter att jag fått veta att N gått bort genom suicid satt jag i en soffa på en avdelning och bröt ihop. En i personalen ville att jag skulle prata. Jag berättade vad som hade hänt och använde ”den”som pronomen för att beskriva N. Personalen avbröt mig och sa argt ”nej nu hänger inte jag med är det en tjej eller en kille du pratar om, du måste ju förstå att det inte går att hänga med”.
Transfoba uttalanden är hemska, men bland det värsta är att vi tvingar oss själva att vara tysta med vilka vi är. Under samma inläggning träffade jag en till patient som var trans. Jag frågade om den var öppen, men den orkade helt enkelt inte ta den diskussionen.
Vad gör det i längden med en redan sargad självrespekt? Det är ju sådana känslor som gjort att jag hamnat där över huvudtaget.
Jag har aldrig ens tänkt på att anmäla för när det har hänt något har jag mått för dåligt. Och så tvekar jag på om jag skulle tas på allvar. Jag har ingen transdiagnos och tror inte att jag skulle klassas som ”äkta trans”. Det känns också olustigt att anmäla eftersom jag kanske behöver komma tillbaka till samma avdelning.
Eftersom avdelningarna i Göteborg inte är hbtq-certifierade skaffade jag ett häfte om transpersoner, från RFSL, och gav till en avdelning jag var på. Som tur var möttes jag av nyfikenhet från personalen och jag vet att häftet hamnade i personalrummet.
Men det känns sorgligt att behöva förlita sig på att personalen – kanske på någon rast – tar eget ansvar och tittar i ett häfte som hamnat där på initiativ från en patient.