Det är bra att V har en EU-kritisk profil. Men två gånger under veckan illustrerades övertydligt problematiken med att hålla fast vid kravet på utträde ur en union som påverkar eller beslutar om 60 procent av svensk politik och har 28 av Europas stater som medlemmar, medan de flesta övriga står i kö för att komma in.

Vid radioutfrågningen 15/5 av V-kandidaten Malin Björk blev det uppenbart att den grundläggande utträdesambitionen sätter krokben för möjligheten att utnyttja EU för bättre politik i viktiga frågor, i det här fallet hbtq-rättigheter.

Visst är det en sorts logik i att rösta mot EU-makt också för goda syften om man är mot alla EU-makt. Den balansgången försökte också MP klara av på 1990-talet. Skillnaden är att fram till 2004, då EU växte från 15 till 25 medlemmar, fanns en rimlig chans att skapa en annan europeisk samarbetsorgansation med mindre centralistisk struktur och färre supermaktsdrömmar.

Men genom den stora utvidgningen 2004 blev EU ”the only show in town”. Därför är det rimliga för EU-kritiker att i EU-parlamentet försöka utnyttja de befogenheter EU faktiskt har till så bra röd eller grön politik som möjligt. Motståndet mot ökade EU-befogenheter sker ju inte i EU-parlamentet, vilket Jonas Sjöström som f d EU-parlamentariker måste vara väl medveten om. Det sker i riksdagen och via den svenska regeringen. En rödgrön regering kan i princip stoppa all ökning av EU-makten.

Det andra exemplet på att V-linjen är ohållbar var Jonas Sjöstedts aggressiva angrepp på MP (lunchekot 13/5) för att toppkandidaten på EU-listan, Isabella Lövin, uttalat sig positivt om så kallad Tobinskatt (skatt på finansiella transaktioner) i morgonekot (13/5).

Sedan årtionden har Tobinskatt varit ett centralt krav för rödgröna, alternativtänkare, globaliseringskritiker, med flera.Det handlar alltså om en skatt på de spekulativa finansiella transaktioner som bär en huvudskuld till finanskriser och förskjutningen av världsekonomin från produktiv till spekulativ verksamhet.

Sverige var faktiskt pionjär med den sk valpskatten på 80-talet. Den avskaffades dock i slutet av 1991, dels för att landet fått en högerregering (med Carl Bildt som statsminister), men också för att det visat sig problematiskt med den sortens skatt i ett enskilt land. Det är uppenbart att en effektiv finansskatt bör omfatta största möjliga andel av världsmarknaden.

I EU-parlamentet har de gröna, men också de röda, därför länge drivit krav på att EU skulle bli föregångare när det gäller Tobinskatt. Och, hör och häpna, till slut tog EU-kommissionen ett initiativ och fick stöd av ett stort antal EU-länder, och dessutom, enligt en Eurobarometer, av en klar majoritet av EU-medborgarna. Men några länder protesterade vilt, främst Storbritannien, Tjeckien – och Sverige. Knappast EU:s vänsteryttrar! Det fick till följd att planerna på en allmän EU-skatt på spekulativa transaktioner fick överges. Men anhängarna gav sig inte, utan har istället beslutat genomföra projektet i form av s k närmare samarbete, som idag omfattar elva EU-länder: Spanien, Slovakien, Slovenien, Portugal, Italien, Grekland, Tyskland, Frankrike, Estland, Belgien och Österrike. Det är detta samarbete Sverige bör ansluta sig till.

Att den borgerliga regeringen säger nej är ideologiskt naturligt. Men inte trodde jag att V skulle låta sig luras av att Reinfeldt och Borg listigt nog ligger lågt med sina ideologiska motiv och istället skyller på att de inte vill att ”EU skall få mer makt”. Visserligen visar vissa beräkningar att EU-skatten skulle kunna inbringa tiotals miljarder euro. Men erfarenheterna från den svenska valpskatten antyder att det kan bli betydligt mindre. De som ska betala är ju inga duvungar när det gäller skatteplanering. Ändå kan det nog komma in några miljarder euro. Ska de hamna i EU:s kassa? Nej, inte som det är tänkt nu. Tvärtom ska det mesta gå till de medverkande länderna. En mindre del ska gå till EU, men det ska, sägs det, kompenseras av sänkta nationella bidrag till EU:s budget.

Naturligtvis kan man ändå misstänka att en del av skatteintäkterna efterhand hamnar i EU:s kassa. Och säkert finns det supermaktsideologer i EU som ser finansskatten som ett första steg till allmän beskattningsrätt för EU.

Räcker det för att man ska ställa sig utanför det första och enda seriösa försöker att på internationell nivå inleda en motattack mot det spekulativa finanskapitalets förödande inflytande på världens välstånd och miljö? Nej. En rödgrön regering bör ansluta Sverige till det pågående experimentet med en EU-skatt på spekulativa finanstransaktioner. Jag hoppas att S är med på noterna (vilket antyds i deras program) och att V avstår från att sätta krokben.