Jag lägger ifrån mig Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige med en sugande känsla av obehag i maggropen, jag känner så väl igen det hon skriver om. Jag är nämligen fattig. En sådan där som är högutbildad men bara får ströjobb, aldrig kan åka på semester och som måste vända på varenda krona. En outsider som aldrig har råd med något extra. Varje vinter sitter jag i min lägenhet i Malmö och lappar ihop gamla höstkläder. Jag hoppas att vintern kommer sent, några nya, snygga vinterkläder är inte att tänka på.

Förskräckligt, tänker ni kanske, men jag har haft det mycket värre. År 2000 stod jag ensam med en tonårig son efter en skilsmässa. Vi hade inga sparade pengar och de ströjobb jag fick som SFI-lärare räckte inte långt. Räkningarna låg obetalda, efter ett tag kopplades kronofogden in och katastrofen var ett faktum.

Under flera år plockade jag burkar när ingen såg mig och ringde släktingar och tiggde pengar till min sons aktiviteter. Jag pendlade till jobb utanför Malmö, och ibland fick jag sjukskriva mig när pengarna inte räckte till kortet. Några gånger hämtade jag mat på Mariakyrkan för att kunna överleva, listan är både lång och ledsam. Vi var så utsatta att skräcken för morgondagen åt upp mig inifrån. Jag var livrädd för att strömmen skulle stängas av, för att vi skulle bli vräkta, att vi skulle behöva gå till tandläkaren eller att hunden skulle bli sjuk. Och hela tiden skämdes jag.

Jag skämdes inför min son, som skämdes inför sina klasskamrater och jag försökte desperat hålla skenet uppe inför mina kollegor. På de arbetsplatser där jag vikarierade levde man nämligen i en annan värld. Mina arbetskamrater åkte utomlands, gick på teater, köpte dyra kläder och skickade iväg sina barn på språkresor, medan jag lånade pengar ur kaffekassan, undvek insamlingar till födelsedagar, höll mig undan After Work och sjukskrev mig när det blev fråga om något som innebar extra utgifter.

Det ligger något ödsligt och skambelagt över att inte ha råd med småsummor och gå i lagade kläder. Hela begreppet luktar lite gammaldags unket. Vi lever väl inte i gamla Fattigsverige? Eller gör vi det? Ska det verkligen behöva finnas arbetande människor idag som smygplockar burkar och lever i skräck för vräkning samtidigt som de skäms över sin situation. Nej, jag tycker inte det.

Istället för att skämmas har jag blivit arg. Varför ska man behöva smyga med att man är fattig? Det är inget brott. Vem säger att vi är mindre värda? Nuförtiden rätar jag på ryggen och förklarar varför jag inte kan köpa en dyr kopp kaffe eller ta en öl efter jobbet. Det är enkelt: Jag har bara inte råd.