Med hjälp av teater, sång och dans berättar Monirah Hashemi i monologen Sitaraha – The stars om tre afghanska kvinnor från olika tidsepoker, fram till i dag. Trots deras olika situationer har de mycket gemensamt i form av förtryck från krig, religion, samhällssystem och den manliga blicken. Berättelsen bygger på sanna historier från kvinnor som Monirah Hashemi mött genom sitt arbete med film- och teaterkompaniet Simorgh film association of culture and art, som hon var med och startade i Afghanistan 2005.

– Jag har hört många historier som aldrig delats med andra. Heder är inte bara viktigt för män utan även för många kvinnor. En kvinna som våldtagits inom familjen är kanske inte intresserad av att berätta det offentligt – men hon vill att historien ska berättas. Jag tror att när kvinnor döljer sina berättelser, betyder det att män kan fortsätta med det de gör. När vi berättar om situationer som kvinnor har upplevt, kan andra kvinnor lära sig av hur de hanterade situationen och därmed få hjälp, säger Monirah Hashemi.

Kompaniet riktar sig främst till kvinnor och flickor men även till män. Mycket av arbetet går ut på att nå ut till samhällsgrupper med liten eller ingen utbildning och spela på platser som kvinnofängelser och skyddade boenden. Fokus ligger på utbildning kring mänskliga rättigheter och demokrati på ett enkelt sätt som publiken kan ta till sig.

– Vi försöker att vara både underhållande och informativa.

Bland annat har de utbildat flera hundra flickor i hur de kan göra filmer som ett verktyg för att visa på konflikter och problem i samhället. De har också spelat en föreställning om hur medborgare går tillväga för att rösta, motverka valfusk och ta reda på vilken kandidat som passar dem bäst, och särskilt hur kvinnor kan utnyttja sin rösträtt. I delar av Afghanistan är det nämligen vanligt att kvinnor hindras från att rösta, eller tvingas att lägga sin röst på mannens eller familjens utvalda kandidat istället för att bestämma själva.

– I dag försöker olika mäktiga grupper att kontrollera kvinnor och därför är det viktigt för mig att informera om hur de kan försvara sina rättigheter. Teater är det bästa sättet att få information om olika problem och involvera publiken i att hitta lösningar.

Monirah Hashemi ser sitt och kompaniets konstnärliga arbete som ett verktyg för att förändra samhället. Kompaniet jobbar ofta med föreställningar som tar upp en specifik konflikt eller problem och ibland också föreslår lösningar. Efteråt får publiken möjlighet att själva resonera kring hur situationen skulle kunna lösas. De får komma fram på scenen och testa sina förslag mot skådespelarna.

– För det mesta är människor experter på sina egna liv, men de långvariga krigen i Afghanistan har fått folk att tappa självförtroendet. De väntar på att människor med höga positioner ska ta fram lösningar på problemen. När de kommer upp på scenen och lyckas lösa problemen börjar de att tro på att de själva kan hitta lösningar.

Lika viktigt för kompaniet är att bekämpa de fundamentalistiska krafterna i Afghanistan, även om Monirah Hashemi påpekar att de inte vill kritisera någon särskild tro.

När kompaniet turnerar, till exempel i Sverige, riktar de sig dock till en helt annan publik.

– Varje föreställning har ett budskap, men den konstnärliga nivån är helt annorlunda när vi är utomlands.

Budskapen i Sitaraha – the stars är flera. För det första handlar det om att lyfta fram den kvinnokamp som faktiskt förs i Afghanistan.

– Afghanska kvinnor skildras ofta som väldigt svaga och utsatta. Visst påverkas kvinnors liv negativt av samhället, traditionerna och religionen, men folk ser ofta inte hur kvinnor faktiskt försvarar sina rättigheter, även om det bara är i det lilla. Vi tycker synd om dem istället för att se hur de kämpar.

För det andra tycker Monirah Hashemi att det är viktigt att påpeka att de senaste årens politiska utveckling i landet inte har gynnat alla kvinnor.

– Alla säger att det har blivit bättre för kvinnorna med den nya regeringen eftersom kvinnor i städerna numera arbetar och tar till orda. Men en del kvinnor på landsbygden har glömts bort. Vi kan inte nöja oss med att bara hälften av kvinnorna har mer frihet att bestämma själva och att delta i samhällslivet.

Hon betonar samtidigt att föreställningen inte bara handlar om afghanska kvinnor.

– Kvinnorna i Sitaraha skulle kunna leva var som helst i världen. Kvinnor överallt är sammanlänkade. Om någon lider någonstans bör vi känna ett ansvar.

Den 10 april spelas föreställningen på engelska och dari, med svensk text, på Svenska migrationscentret i Karlstad. Monirah Hashemis plan är att översätta den till svenska och sedan turnera med den i Sverige.