Medan ryska stridvagnar rullar in på Krim mullrar krigstrummor i svensk media. ”Europa har njutit av ett kvartssekel av fred och frihet efter det kalla kriget. I torsdags tog denna långa smekmånad slut, när ryska soldater började ockupera Krim.” Så skriver ekonomiprofessorn Anders Åslund i en kolumn på SvD:s ledarsida.

Retoriken hårdnar. Även statsministern fick på nöten efter att ha uttryckt viss förståelse för Rysslands motiv – samtidigt som han tog avstånd från deras agerande. Expressens K-G Bergström tyckte då att Reinfeldt skulle hålla klaffen och överlåta utrikespolitiken åt Bildt.

Just nu är det extra viktigt att hålla huvudet kallt och försöka förstå olika sidors motiv. I västmedia har vi sett ett folk som störtat en tyrann, bara för att invaderas av en ännu värre tyrann – en bild som innehåller en del sanning, men som är långt ifrån fullständig. Från rysk horisont syns en president som tvingats bort från makten genom en statskupp, och en ny illegitim och delvis fascistanstruken regering, som med sin etniska chauvinism utgör ett hot mot landets minoriteter – inte minst mot de etniska ryssarna. I bakgrunden finns hotet från NATO:s strävan att rycka närmare Ryssland.

I det större geopolitiska sammanhanget har Krimhalvön central betydelse, som strategiskt viktigt fäste för den ryska Svarta havsflottan. Ukraina har en komplicerad etnisk sammansättning, där etniciteten ofta påverkar de politiska sympatierna. I landets östra delar finns en stor rysk minoritet, som på Krim utgör majoritet. Samtidigt finns där krimtatarerna, resterna av olika turkspråkiga folkgrupper som levt där sedan det Osmanska rikets tid.

Den historiska erfarenheten – bl.a. att hela folkgruppen deporterades till Sibirien och Centralasien i samband med andra världskriget – gör krimtatarerna avogt inställda till rysk dominans. Krim överläts 1954 som en autonom delrepublik till Ukrainska SSR, men efter Sovjetunionens upplösning har Ryssland behållit sina flottbaser där. De nationalistiska tongångarna från den nya regeringen i Kiev har fått de etniska spänningarna i hela landet att öka, och provocerat fram en pro-rysk mobilisering på Krim. Delrepublikens regering har brutit med Kiev och strävar efter utökad autonomi eller självständighet.

Rysslands agerande är alltså ett svar på vad som upplevs som ett akut hot, både mot en etniskt rysk befolkning i grannlandet och (kanske framförallt) mot vitala ryska säkerhetsintressen. Utifrån folkrätten är det rimligt att ta avstånd från Rysslands invasion av en suverän stat. Det är dock lätt att förstå att kraven från Väst upplevs som hyckleri av många ryssar. Ryssland är ju inte den enda stormakt som på senare år handlat i strid med folkrätten.

Istället för att spä på misstänksamheten mellan Ryssland och Väst bör vi ta varandras farhågor på allvar. Låt oss stäva efter en avspänning av denna allvarliga situation, och noggrant bevaka att varken ukrainare, ryssar, krimtatarer eller någon annan folkgrupp drabbas av de uppiskade stämningarna.