Tacksamhet är en dygd, sägs det. Ett allmänt självhjälpsknep är att man ska lista det man är tacksam för och nöja sig. Vägen till lycka är att se det man redan har, sägs det.

Men tacksamhet innebär alltid en skuldrelation. Det förutsätter att du har fått någonting. Det är dags att svika tacksamheten och inte för en sekund nöja sig.

Ett slående exempel på tacksamhetskulturen är DN:s reportage om tiggaren Marius, en 35-årig man som tidningen på fullaste allvar kallade ”skogspojken”, och som journalisterna av obegriplig anledning fick Stora journalistpriset för förra året.

Artikeln handlade om snälla människor som hade förbarmat sig över hans öde, gett honom ett arbete på en ICA-butik och boende i en stuga. Tyvärr, tyvärr fungerade han inte på sin arbetsplats och hyran blev för hög. Men som tur var hörde en mecenat av sig och han fick arbeta på hennes slott med att plocka fimpar och städa.

Detta framställs som en berättelse om de goda människorna och den tacksamma, hjälpta människan.

Jag kan bara se skumma arbetsvillkor och utnyttjande.

Dessa berättelser finns överallt. Av någon anledning finns bilden av den goda, jovialiska rika kvar. Om snälla Bill Gates som ger bort massa pengar årligen. Men det intressanta är varifrån de pengarna kommer. Man ska vara tacksam för att man har jobb, tak över huvudet och mat på bordet. Men den här tacksamheten förutsätter att någon har givit oss det. Att vi står i skuld. Frågan är om det verkligen känns som något är oss givet.

Vem har vi att tacka för våra liv? Är det kapitalismen, staten eller kanske polisen? Vem skyddar oss, och från vad? Hoten verkar vara så många, så allvarliga. Det är en ekonomi i ständig kris som gör att människor förlorar sina jobb, att det inte finns bostäder. Men vi blir räddade, av staten som förmår hålla huvudet kallt och göra nedskärningar för att stimulera ekonomin, som räddar banker. Av kapitalismen, som trots allt lyckas resa sig ur askan. Allt återgår till det normala.

Över oss svävar berättelsen om det ständiga hotet – men det är också hotet som alltid blir avvärjt. Hotet är en icke-händelse. Men man ska alltid veta att man när som helst kan bli av med allt. Osäkerhet och tacksamhet håller människor i schack. Det är det som hindrar oss från att se vem den verkliga fienden är, vad det verkliga problemet är.

Tacksamhetstvånget står i vägen för synliggörandet av de verkliga konfliktlinjerna, och vem som lever på vem. Det är inte du som ska vara tacksam för att du har ett arbete, det är den som äger din arbetstid som ska vara tacksam för att du skapar mervärde. Man ska inte vara tacksam för att snälla snubbar tycker att våldtäkt är förkastligt, de ska vara tacksamma för att någon över huvud taget orkar lyssna på dem. Man ska inte vara tacksam för grön kapitalism, företag som säger att de är etiska, för att det minsann inte är lika dåligt nu som förr i världen.

Istället är det vi som kan säga varsågoda för utebliven revolution, för att människor arbetar år ut och år in under värdelösa arbetsvillkor. Varsågoda för er rikedom som bygger på andras arbete. Varsågoda för er mysnationalism som bygger på att stänga andra ute. Så lite så. Njut av det så länge det varar. Er skuld tickar på, växer och växer, jag tror inte ni kommer att kunna betala tillbaka.

Så tackar vi för ännu en dag i kapitalism, patriarkat och rasism. Tack som fan. Tack för ingenting.