Elisabeth Ohlson Wallin drar paralleller mellan Porträtten som aldrig blev målade och hennes kända utställning Ecce homo (se människan) från 1998, där hon bland annat porträtterade Jesus med transvestiter.

– Den gav hbtq-personer en plats i historien där de inte funnits förut. Det är lite det jag gör igen, tar tillbaka den historia som är förlorad.

Utställningen är gjord i samarbete med Föreningen Jag, som har gjort flera kulturprojekt med personer med omfattande funktionsnedsättningar. Elisabeth Ohlson Wallin var en naturlig samarbetspartner, berättar Mats Lindberg, arbetsledare på föreningen.

– Hon har jobbat mycket med marginaliserade grupper. Tillsammans kom vi på att vi ville göra porträtt av personer med funktionsnedsättningar för att återta historien. Elisabeth Ohlson Wallin gillar 1500- och 1600-talskonst och postmoderna sätt att göra studiobilder. Vi tyckte att det var en kul idé.

Modellerna jobbade med fotografen i några dagar i studion och porträtten har fått tidstypiska guldramar.

– Jag tycker att hon lyckades jätteväl. Det är respektfullt, värdigt och innerligt. Jag tycker att vi lyckades ta tillbaka historieskrivningen. Alla som ser bilderna blir väldigt berörda, säger Mats Lindberg.

Elisabeth Ohlson Wallin utgår ofta från gamla bilder och gör dem nya igen. Hon har en baktanke med det. När betraktaren känner igen bildspråket, är det också lättare att ta till sig motivet, säger hon.

– Funktionsnedsättningen är inte det första de ser, de slår inte bort bilden med en gång. Jag lurar in betraktaren, som kanske tänker ”vilken vacker bild” och sedan ”jag trodde inte att han satt i rullstol”. Det är mitt mål, det synliggörandet är spännande i bilderna. Jag tycker ofta att bilder av personer med funktionsnedsättningar är trista. Man har inte haft ekonomi att anlita en proffsfotograf och det blir inget engagemang i bilderna. Vi är också väldigt utseendefixerade i dagens samhälle och ger ofta inte den platsen åt personer med funktionsnedsättningar.

Tanken är nu att utställningens fem bilder ska bli fler. Under våren hoppas hon kunna ta bilder på fyra–fem personer tillsammans i en gammal miljö, istället för i studion.

– Utställningen är värd det. Det blir jättekul, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Men hon var orolig när hon började med porträtten.

– Jag har sett bilder i USA och Storbritannien som är mer som en freakshow och jag var väldigt lättad när mina bilder inte blev det, utan värdiga porträtt. Man använder ofta personer med funktionsnedsättningar för att göra något roligt, som i Ica-reklamen. Det är ändå 2014 men vi har inte kommit så långt. Vi behöver synliggöra personer med funktionsnedsättningar mer.

Det är egentligen under de senaste 20 åren som personer med funktionsnedsättningar på allvar har synts i offentligheten, menar Mats Lindberg, efter att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1993.

– Det är främst när personer mer funktionsnedsättningar visar sig i samhället, går och handlar och åker tunnelbana som andra träffar på de personerna och släpper sina fördomar. En del tror att människor som inte pratar, som blundar och som inte rör sig inte upplever något. Men när man lär känna varandra blir man normala för varandra, vi förstår att vi är människor med känslor och tankar båda två men pratar annorlunda och upplever saker på olika sätt.

Mats Lindberg hoppas att de som ser utställningen ska känna att den ger tillbaka respekten till personer med funktionsnedsättningar, både förr och nu.

– Jag menar att det är jätteviktigt att jobba med självbild och självkänsla, att känna att ”jag får ta plats och synas”. En del av Jags medlemmar som är i 40–50-årsåldern växte upp på institutioner och skolor där de inte var individer, utan objekt, och inte kunde bestämma själva. Det är först nu de fått självförtroende. De vill inte bli klappade på huvudet och få höra att ”du är sjuk”, ”det är synd om dig”. De vill bli sedda som vuxna människor.

Utställningen visas till den 1 mars på Arboga museum. Den har tidigare visats på Kulturhuset i Stockholm.