Med valåret hängande över oss är det många debatter som intensifieras. Men det är väldigt tyst om övervakningen av internet. Jag tror inte det är så att svenska politiker inte bryr sig. Jag tror inte att de medvetet försöker sopa det under mattan. De ser det nog mer som en smal nischfråga, utan större betydelse för majoriteten. Inte ens avslöjandena att FRA har ett nära samarbete med USA:s övervakningsmaskineri har rört upp speciellt stora känslor i landet hittills.

Den 11 februari var The Day We Fight Back, en internationell kampanjdag mot övervakningen av internet. Den stöttades till och med av internet-jättar som Google, Facebook och Twitter. Under ett dygn ringde över åttio tusen USA-medborgare till sina kongressledamöter för att kräva ändring i hur landet bedriver sin underrättelseverksamhet. I Polen krävde stiftelsen Panoptykon svar från politiker och tjänstemän om hur landet samarbetar med USA och Storbritannien i att övervaka internet. Samma sak i en mängd olika länder som Uganda, Frankrike, Colombia och Serbien.

I Sverige demonstrerade små grupper, till största delen piratpartister och maskerade Anonymous-anhängare, i tre städer. Det skrevs några debattartiklar och blogginlägg också, men annars var det mest tyst.

Jag minns tydligt de senaste gångerna vi reagerade på att USA betedde sig som om de får göra precis vad de vill. Vi tågade till ambassaden med flaggor och banderoller och krävde att USA skulle lämna Afghanistan och Irak i fred. Vi krävde ett slut på ”kriget mot terrorismen” för vi såg vad som skulle komma: civila offer, storskaligt lidande, ett krig utan slut. Vi var inte inblandade ännu, men våra samveten krävde av oss att vi reagerade.

Övervakningen är långt ifrån harmlös. Information som trålas in från internet och mobilnäten används för att bestämma var drönarflygplanens Hellfire-missiler ska slå ner. Den används för att planera vilka som ska få en svart säck över huvudet och stuvas in i ett fraktflygplan till ett hemligt fängelse någonstans där tortyr inte är ett problem. Inte minst används informationen för att kartlägga vilka som känner vilka, vilka som pratar med vilka och vilka som därför måste punktmarkeras.

Sverige är idag en del av massövervakningen genom FRA:s samarbete med Five Eyes, underrättelsenätverket som USA, Kanada, Australien, Storbritannien och Nya Zeeland driver. Massövervakningen är en del av ”kriget mot terrorismen”. Därmed är vi också en del av det. Att vi inte reagerar lika starkt som vi gjorde 2001 och 2003 beror kanske på att vi ännu inte vågat erkänna det för oss själva.

Eftersom vi tappade bollen på The Day We Fight Back, dagen då vi slår tillbaka, föreslår jag att vi gör ett helt år av det. Valåret 2014 kan bli året då vi slår tillbaka, då vi kräver våra politiker på förklaringar och ställningstaganden. Vill vi vara en del av massövervakningen, eller vill vi göra motstånd mot den?