– Jag skrev den här pjäsen för att jag ville berätta om hur den svenska statens språkpolitik och attityder har påverkat oss som tillhör minoriteter, säger dramatikern Mona Mörtlund, som skrivit manus tillsammans med Ninna Tersman på Riksteatern.

Mona Mörtlund är själv tornedaling och har arbetat med pjäsens kärnfrågor sedan 30 år tillbaka. Bland annat var hon med och grundade Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset 1981.

– Jag ville berätta om det som är så okänt och göra det begripligt. Jag ser det som en av konstnärens uppgifter att lyfta fram saker i ljuset för att försöka att förstå. Det var en medveten politik att vi inte fick tala språket i skolan och att försvenska ortsnamnen, till exempel. Det ledde ofta till självförakt. Många tyckte att den egna kulturen och språket inte hade något värde. Det var skambelagt.

Hon ser tre scener som nyckelscener, som hon bar med sig innan hon började att skriva.

– En som visar den förnedrande skallmätningen som utförs av Rasbiologiska institutets forskare, en skolscen där en elev blir utsatt för lärarens förtryck när han inte kan svenska och en scen där utanförskapet man känner när man inte kan föräldrarnas språk blir så tydligt. De scenerna var viktiga för mig att ha med i pjäsen för att de visar hur förtrycket kunde se ut och vilka konsekvenser det haft för oss. När jag ser de scenerna gestaltas på scenen blir jag berörd varje gång.

Pjäsen sattes ursprungligen upp 2012 av Giron sámi teáhter, Norrbottensteatern och Tornedalsteatern. Mona Mörtlund berättar att föreställningen mötts av starka känslor. Hon minns särskilt en förhandsvisning i Luleå. Två äldre kvinnor från två byar i Tornedalen kom fram till henne efteråt.

– De tog fast mig i armen och sa ”tack för att ni berättar”. Jag ryser nästan fortfarande när jag tänker på det. Det är viktigt att ta upp det även om det gör ont. För det gör ont. Folk har jättesvåra minnen. Tänk att vara sju år, komma till skolan och höra att ens språk inte duger. Det är som att höra att ens familj inte duger, att ens släkt inte duger. Det är ett trauma.

Från början handlade manuset om både tornedalingar och samer. Det var viktigt för Mona Mörtlund eftersom grupperna lever nära varandra i Norrbotten och har så likartade historier. På regissören Josette Bushell-Mingos initiativ ingår även teckenspråk i föreställningen.

– Det är bara bra, vi har så mycket gemensamt. Det här har hänt många minoriteter.

Totalt används sju olika språk på scenen, eftersom både nord- och sydsamiska, finskt och svenskt teckenspråk är med.

– Det var jätteviktigt för mig att pjäsen skulle vara flerspråkig, så att våra språk skulle höras på scenen. Det är väldigt ovanligt fortfarande.

Ett syfte med föreställningen är att påminna om att myten om ett homogent, enspråkigt Sverige är just en myt.

– Det är väldigt vanligt att höra att Sverige länge var ett homogent land, men Sverige har alltid varit flerspråkigt. Även om tornedalingar är väldigt okända har vi alltid funnits här.

Mona Mörtlund har rest runt mycket i landet och berättat om försvenskningspolitiken och upplevt att intresset är stort även om många inte har så stora kunskaper om tornedalingarnas historia.

– Jag minns en äldre kvinna från Stockholm som sa att det var så hemskt att hon inte hade fått veta om det här i skolan. ”Det är vår historia också!”. Det har etsat sig fast. Det är en viktig del av allas historia. Det har funnits en självgodhet i Sverige. Det är lätt att prata om hur andra länder behandlar sina minoriteter, men fortfarande är Sveriges egna historia väldigt okänd.

Utöver den svenska språkpolitiken tar hon upp Rasbiologiska institutet i Uppsala, världens första, som bland annat gjorde skallmätningar på samer och tornedalingar.

– Vi ansågs inte vara fullvärdiga med svenskar och man skulle inte blanda folkgrupperna. Det finns mycket som är viktigt att ta fram i ljuset. Jag tror att självgodhet är farligt, då finns en risk att historien upprepar sig.

Mona Mörtlund har flera förhoppningar på vad publiken ska ta med sig när de lämnar salongen.

– Jag hoppas mest att de ska känna att alla människor har rätt att leva och utvecklas på sina egna villkor. Det är inte självklart i dag. Jag hoppas också att de känner en glädje över vilket rikt och fantastiskt land Sverige är med så många kulturer och språk. Att de får en insikt i att det är så det alltid varit, så att vi kommer ifrån myten om Sverige som ett enspråkigt land. Och att de får en kunskap, ”aha, är det så här det har gått till, jag hoppas verkligen att det aldrig händer igen”.

Under februari och mars spelas föreställningen bland annat i Stockholm, Örebro, Göteborg, Östersund och Umeå. Se www.riksteatern.se/vinternsstjarnor för hela turnéplanen.