Recension


Film
Mandela: Vägen till frihet
Regissör: Justin Chadwick
I rollerna: Idris Elba, Naomie Harris

  • Filmen skildrar Nelson Mandelas långa dramatiska väg från ung aktivist i Johannesburg till Sydafrikas första svarta president.
Fria Tidningen

En trovärdig skildring av människan Mandela

Det är svårt att få in ett helt liv i en film, men i Mandela: Vägen till frihet ryms både storslagen kampanda, vardagsmissnöje och budskap om organiseringens kraft.

Det är 40-tal i Johannesburg och den unge juristen Nelson Mandela, eller Madiba som alla kallar honom, drar fram genom staden – en framgångsrik kvinnotjusare med stor aptit på livet. Han är inget helgon, han gillar jazz, bilar och boxning och verkar relativt obrydd om annat, men han är charmig och mänsklig.

Men samtidigt växer hans vrede över hans lands rasistiska politik, där svarta människor är andra klassens medborgare utan rösträtt. Han blir introducerad till African National Congress, ANC, ett parti på frammarsch för svartas rättigheter i Sydafrika. Snart är Nelson Mandela partiets frontfigur.

Han gifter sig och skaffar barn samtidig som han ägnar allt mer tid åt kampen mot det vita minoritetssamhället. Äktenskapet spricker och han hinner precis träffa sitt livs kärlek Winnie och göra henne med barn, innan han åker fast efter ett planerat bombdåd. Tillsammans med sina kamrater döms han till livstids fängelse för sabotage och konspirerande mot staten. Största delen av filmen handlar sedan om Mandelas 27 år i fängelse. Vid Kapstadens kust ligger Robben Island, det ökända fängelset där Mandela satt av största delen av sin tid i en fem kvadratmeter stor cell.

Det är alltid vanskligt att få in ett långt och komplicerat liv, både politiskt och personligt, i en enda film. Försöken att trycka in så mycket historia gör att det finns lite rum för nyanser. Med detta sagt är det ingen tvekan om att Mandela: Vägen till frihet lyckas i sin strävan att berätta om ett helt liv på ett medryckande sätt utan att försköna eller överdriva för mycket. Visst är den storslagen och ibland idoliserande, men rymmer också vardagliga nesligheter som att Nelson kunde komma hem full från en otrohetsaffär och bli så våldsam att hans barn blev rädda för honom.

Man ska inte underskatta vad Nelson Mandela betytt för Sydafrika och de svartas situation och hans gärningar ska lyftas fram. Men det ger trovärdighet till filmen som också vågar visa att människorna Nelson och Winnie långt ifrån var några helgon. I synnerlighet inte hon, som under Nelsons fängelsetid blev allt mer krigslysten och våldsbenägen. Att ”gammal kärlek rostar aldrig”-klyschan nog inte stämmer är en sorgesam konsekvens av parets olika syn på kampen och åren som hållit dem isär.

Idris Elba gör ingenting annat än en fantastisk rolltolkning av den unge aktivisten såväl som den gamle presidenten. Ju äldre han spelar, desto mer porträttlik blir han Nelson Mandela som vi minns honom. Även Naomie Harris är bra som den stenhårda Winnie, trots en mycket mindre roll.

Filmen bär också ett viktigt budskap om vikten av organisering för att uppnå politiska mål. Ironin är att i slutändan, när historien sagt sitt, står Mandela ofta där med hela äran i behåll för avskaffandet av apartheid. Men detta var emot Mandelas egen ideologi. Han visar på sin egen hand hur ett och ett finger tillsammans blir en knuten näve. ”En och en är vi ingenting, men tillsammans är vi starka.”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu