Oetiskt om urfolket Akka
De dansande andarnas skog skildrar de mellanmänskliga relationerna hos naturfolket Akka. Filmen är väl genomförd men oetisk, skriver Katarina Wikström.
Akaya är en ung kvinna, gravid i nionde månaden. Hennes mage är enorm, hen har ont och är trött. Hen och hennes man hoppas innerligt att allt ska gå bra eftersom de har förlorat ett barn i magen en gång tidigare.
Förlossningsdagen kommer och barnet, en stor och stadig pojke, är dödfött med navelsträngen runt halsen. Akayas stora olycka blir tyvärr den här filmens stora dramaturgiska peak. Det sker både på bekostnad av huvudpersonens integritet och av dokumentärfilmarens etiska regler.
Linda Västrik är en svensk filmare som under flera år filmat stammen Akka som bor i Kongos regnskog, långt ifrån civilisationen. De lever i och av naturen och hos dem existerar inget ägande. De fångar djur i skogen och honung i träden och lever av det. Det är imponerande att någon har vågat och orkat ta sig an utmaningen att skildra deras vardagsliv inifrån. Syftet är förstås gott, Linda Västrik säger i intervjuer att hen vill ”av-exotifiera” Akka och visa att de är mer än ett ”gulligt folk som kan klättra högt i träd”.
Utan tvekan har regissören gjort ett unikt porträtt av detta naturfolk som kanske är på väg att dö ut. Enligt filmfaktabladet är stammens framtid hotad av internationella skogsbolag som avverkar skog för att bygga en väg. Om detta akuta problem får vi märkligt nog inte veta mycket mer. Filmen fokuserar istället på vardagslivet och de mellanmänskliga relationerna i stammen. Just bristen på en bakgrundshistoria, en tydligare bild av de omkringliggande hoten och möjliga framtidsscenarier, blir frustrerande. Åskådaren behöver få ett sammanhang.
De mest intressanta delarna är Akkas egen mytbildning kring män och kvinnor. I en värld som aldrig stött på kommersialism har exponeringen av kvinnokroppen och förnedring av kvinnokönet aldrig heller slagit rot. Vad sägs till exempel om stärkande danser för kvinnans skyddsande där kvinnorna stampar i marken och sjunger i kör ”Fittan är stark! Fittan är stark!” tillsammans?
Enligt legenden tyckte inte kvinnorna att männen var någonting att ha till en början (”de kan inte bära barn, allt de har är en liten hård frukt mellan benen”), men efter att männen kastat in honung i kvinnornas läger gav de med sig. Honungen var så söt och god.
Emellanåt känns Linda Västriks möte med Akkafolket intimt på ett respektfullt sätt, där finns humor, värme och nyfikenhet. Men det blir problematiskt när en västerländsk person vill skildra livets mest smärtsamma skeende för en medellös kongoles, som vid Akayas tragiska förlossning. Oombedda blir vi tysta vittnen till en djupt smärtsam och privat tragedi.
Linda Västrik väjer inte för det döda barnet som ligger i sina jämrande föräldrars armar, inte ens när hen sänks ned i sin grav. Det gör mig illa berörd. Men det är inte sorgligheterna i sig, utan att familjen fortsätter filmas när den borde få bli lämnad ifred.
Frågan är hur länge Linda Västrik kan låta kameran rulla innan hen själv gör sig skyldig till den exponering och exotifiering hen så gärna vill motverka. Akkafolket må ha andra ritualer än vi kring sörjandet – men kräver samma respekt för integriteten.