I tidningsartiklar har utställningen i Stockholm fått namnet En välkomnad manlig frånvaro, ett namn som visar sig vara taget ur luften.

– Den heter inte alls så. Det är någon journalist som har missuppfattat. Men det måste alltid handla om män fastän att det inte handlar om män, säger Roxy Farhat.

Kakan Hermansson och Roxy Farhat fann varandra under studietiden på Konstfack 2007 och har sedan dess arbetat mycket tillsammans.

– Vi har alltid haft en feministisk kärna i det vi gör och vi har ett systerskap runt omkring oss som arbetar inom olika fält vilket betyder jättemycket.

Roxy Farhats verk i utställningen, I just never talk to people about things like that, handlar om kvinnors erfarenheter av sexuella övergrepp. Videoverket är sprunget ur ett tidigare konstverk som hon producerade under utbildningen på University of California i Los Angeles och utgår från en personlig erfarenhet för Roxy Farhat.

Det handlar om hur kvinnan alltid får bära en slags skuld på ett eller annat sätt, förklarar hon.

Hon ville undersöka saken närmare och började leta efter kvinnor som varit med om sexuella övergrepp. Det visade sig inte vara svårt.

– Jag behövde inte sträcka mig längre än till mina vänner. Det var en jobbig upptäckt att det är så vanligt.

I just never talk to people about things like that består av tre videoinstallationer där kvinnorna berättar om sina erfarenheter. Till varje video visas en bild som står i kontrast till upplevelserna. En idyllisk bild av en katt på en säng kontrasteras mot berättelsen om en kvinnas första sexuella upplevelse. Hon berättar om hur pojkvännen tvingade sig på henne och hur hon sedan slängde de blodiga lakanen så att föräldrarna inte skulle upptäcka vad som hänt. Vi får också möta en kvinna som berättar om övergrepp inom familjen och ett möte med vården efter en våldtäkt. Berättelserna spelas upp i hörlurar och i utställningsrummet spelas hissmusik från högtalare.

– Hissmusik är ju väldigt tom, betraktaren kan välja att vara kvar i den och inte lyssna på berättelserna eller ta del av vad de här kvinnorna har att säga. Det är ett vakuum för många att vara kvar i förnekandet. Det finns en stor skam och tystnad kring det här. Det är ett sätt att bryta skammen och att få oss att prata om det.

Hennes första musikvideo var The Knifes A Tooth for an eye, som tog hem priset som Skandinaviens bästa musikvideo på Bergen international film festival 2013. Steget från konstnär till regissör var inte långt.

– Video och performance är mina medium och de möts ju i musikvideon, säger Roxy Farhat.

Under året har hon också producerat videon till Ana Rabs (Gnuccis) låt Finders keepers.

– Gnuccis video var ett drömprojekt. Jag föreslog att vi skulle göra något med hästtjejer. Båda ville vi vara hästtjejer när vi var små. Men våra föräldrar bara: va? Det kostar massa pengar och inga invandrare håller på med det.

Videon är en hyllning till tjejer som håller på med ridsport. Före inspelningen letade de upp hästtjejer på nätet som de lärde känna och som medverkar i videon.

– De är så himla coola och kan så mycket men får ingen uppmärksamhet. Inga pengar satsas på dem om det inte är på elitnivå där det är massa killar, säger Roxy Farhat.

I år kommer en annan musikvideo som Roxy Farhat har regisserat att släppas. Under året arbetade hon med artisten Zhala och videon till singeln I’m in love som snart kommer att ges ut.

– Zhala är ett geni, hennes musik är från en annan planet. Jag vill inte avslöja något, men den videon är något av det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Roxy Farhat arbetar mestadels från sitt hemmakontor i Malmö, men är mycket ute och reser. Hon är nyss hemkommen från en resa till Los Angeles där hon arbetar med olika konstprojekt och ska snart i väg till Sydafrika för att göra en ny video tillsammans med Ana Rab.

– Det är en frilansares dröm och fälla att leva utan regelbundet schema. Ekonomiskt är det katastrofalt, men jag lever världens billigaste livsstil och köper nästan aldrig nya kläder eller andra prylar om det inte är något jag behöver till mina projekt.

Många av hennes tidigare verk utgår från egna erfarenheter. Bland annat har hon gjort en performancevideo om sitt arbete som hotellstäderska. Men att som många andra videoregissörer vända sig till reklam för att tjäna pengar är inte aktuellt.

– Jag dör hellre än att jobba med reklam. Den behandlar människor som att de har noll intellektuell kapacitet. Reklam är som gift för samhället.