På Teater Bristol i Sundbyberg har fyra ungdomar samlats för att att visa upp sin teater inför en provpublik, bestående av personer något sätt arbetar med temat eller kan ge feedback och stöd till skådespelarna och regissören. Premiären kommer att vara den 8 mars. Vargaprojektet är inne på sitt andra år, men medlemmarna i den här gruppen hoppade på projektet i år.

Det är mörkt i rummet, men upplyst i mitten där regissören Åsa Setterquist och skådespelarna Magnus Hammer, Linnéa Nilsson, och Tomas Hansson står. Det är en halvtimme kvar tills publiken ska komma, och de börjar värma upp. De klappar varandra på armarna, ryggen och benen, två och två. Först långsamt, sedan trappas det upp och går fortare och fortare. Därefter går de över till några snabba boxningsslag. Energin sprider sig i rummet.

– Tre saker som lyser?

– Lampor, solen, stjärnor!

En ny övning har tagit vid, med en frenesi som är påtaglig inte bara för skådespelarna.

– Tre saker som är lätta?

– Luft, fjädrar, sidendukar!

Maria Bolme är projektledare för Vargaprojektet, som är finansierat av Arvsfonden. Hon berättar att ATR ville starta upp ett projekt med avstamp i en samhällsfråga. Det finns forskning på att tjejers våld har ökat, vilket gör temat till en angelägen fråga. Hennes förhoppning har varit att få med även ungdomar som inte har sysslat med teater tidigare. Hon har bland annat varit i kontakt med Unga KRIS, kriminellas revansch i samhället, fritidsgårdar och skolor. Men hittills har intresset varit störst hos ungdomar som hållit på med teater sedan tidigare.

Maria Bolme tycker att något av det viktigaste med projektet är att utbilda i normkritiskt tänkande, att lyfta genusfrågor och att problematisera hela vålds- och konflikttanken, vad som är dåligt med konflikter, när det är nödvändigt och hur synen på våld har förändrats över tid.

Inför det nya Vargaåret anordnades en kick-off där ungdomar och andra medverkande i projektet möttes. Där lyftes frågan om sociala mediers inverkan på våld och konflikter, och man diskuterade hur man skapar spännande teater utifrån intressanta frågeställningar.

– Jag tror att man förringar tjejers våld. Och att man inte pratar så mycket om det förutom när det blir sensation. Man accepterar killar som slåss, medan tjejers våld inte tas på allvar. Vi har diskuterat vad man vinner som tjej när man slåss, och det är ju samma som man vinner som kille. Respekt och någon slags trygghet, säger Maria Bolme.

Det är stor åldersspridning på ungdomarna i Vargaprojektet, men de flesta är mellan 15 och 25 år. Varje grupp har en handledare, och det anordnas workshops och gemensamma aktiviteter där alla i projektet kan mötas och inspirera varandra. Men annars jobbar man i sina grupper och skapar teater utifrån diskussioner, debatt, egna tankar och erfarenheter.

– Vi har fungerat väldigt bra som grupp. Det har varit givande och alla har varit nyfikna på att testa nya grejer, säger Magnus Hammer, en av skådespelarna i teatergruppen i Sundbyberg.

– Det här är ett viktigt tema eftersom det är något som pågår hela tiden, i våld och maktlekar. Och det blir så tydligt om en tjej uttrycker sig fysiskt på samma sätt som en kille, fortsätter Magnus Hammer.

Publiken har slagit sig ner på de blå stolarna, och föreställningen tar sin början. Precis som i avslappnings- och upptrappningsövningarna växlar sinnesstämningarna i de olika scenerna. Sociala mediers inverkan tas upp, precis som skolan, vänner och familj. Att vilja bli sedd, och att inte bli det. Att bli ignorerad. Gränser som tänjs, alldeles för långt.

Efteråt säger någon av åskådarna att föreställningen känns tidlös. Att om man tagit bort mobiltelefonerna skulle det lika gärna kunna utspela sig i ett klassrum för fyrtio år sedan. Och kanske är maktlekarna desamma, även om vår tidsanda har satt sin egen prägel på dem.