– Jag har egentligen alltid målat. Alla barn målar, och jag slutade aldrig. I högstadiet gick jag olika målarkurser och lärde mig att måla ”som det ser ut”. Det gör jag inte längre, men jag har det i botten, berättar Mika Liffner.

Hon jobbar på olika sätt med sina tavlor. Med vissa har hon en färdig idé om hur de ska se ut, och så genomför hon det. Med andra vet hon inte alls från början hur det ska bli.

– Ibland är det de målningar som jag har bråkat mest med som blir bäst. Jag målar över och målar över och sedan berättar bilden att ”nu är det bra”.

Många av målningar innehåller korta eller långa texter. Det hör delvis ihop med att Mika Liffner under tonåren var aktiv i affischrörelsen Loesje och bland annat jobbade som volontär ett år på dess kontor i Nederländerna.

– Ord har alltid intresserat mig, både till sitt innehåll och rent visuellt. Jag tycker att ord är fina. När jag inte längre jobbade i Loesje vävde jag in orden i mina bilder istället. Jag känner att de ger bilden en till dimension.

Hon berättar att även tavlorna utan text brukar ha något slags budskap.

– Det är mitt sätt att få sagt det jag vill. Men även om jag har skrivit något har jag märkt att folk kan tolka det på sitt helt egna sätt. Det är schyst att tolkningen ligger i betraktarens ögon.

Mika Liffner målar inte på köpta spännramar, dukar eller pannåer utan tar vad hon hittar eller vad hon får, bygger egna ramar och spänner gardiner eller annat överblivet tyg över.

– Det är skönt. Det är döjobbigt att börja på en duk som är helt ren och som man har betalat för. När jag målar på saker som har slängts kan det bara bli bättre, det finns ingen press. Det gör också att jag kan ha ganska schysta priser.

Hon säljer det mesta som hon målar. Om något verk blir stående hemma brukar hon måla över det till slut. Priset på tavlorna beror på hur stora inkomster köparna har.

– Det gör jag så att alla kan köpa tavlor. Jag vill inte bara måla för dem som har pengar. Jag vill sprida min konst och låta den gå sina egna vägar. Jag blir glad när en tavla har flyttat hem till någon som kan uppskatta den.

För nio år sedan flyttade Mika Liffner från stan till en gård på landet med sin sambo. Numera har de två döttrar samt kor, hästar som de kör med i lantbruket och rider, jakthundar, får, kaniner, ankor, höns och katter. Paret jobbar 110 procent sammanlagt på annat håll och är till omkring 70 procent självförsörjande.

Skälen till flytten var flera. De ville jobba mindre, och så tycker de om att odla och ta hand om djuren.

– Vi har låga kostnader och mycket tid över. På sommaren tar arbetet på gården mer tid men just nu tar det kanske en och en halv timme om dagen att sköta djuren.

De bor hellre billigare och med lägre standard för att kunna jobba mindre och leva på ett annat sätt.

– Jag säger inte att alla ska flytta ut på landet men jag önskar att folk kunde göra mer som de ville. Jag tror att billigare boende är början på ett friare liv. Om folk slapp betala 7 000 kronor i månaden för sitt boende skulle de inte behöva jobba så hårt utan kunna göra annat.

Livet söker sig in i tavlorna. När Mika Liffner bodde i stan kände hon sig ofta arg över sådant som kapitalism och reklam. Då blev det också argare bilder, berättar hon. Numera är det snarare barnen, naturen och djuren som dyker upp i målningarna.

– Det är svårt att vara arg när man bor i värsta idyllen. Mitt målande har ändrats jättemycket.

Hon har noterat något annat intressant efter flytten till landet. När hon bodde i stan jobbade hon mycket utomparlamentariskt med bland annat demonstrationer.

– När vi berättade hur folk skulle göra stängde de sina öron och sina dörrar. Nu när vi bara lever som vi vill, vill alla komma hit och se det och veta mer. Det känns jättepositivt att kunna vara en förebild när man bara följer sitt hjärta.

Läs och se mer på mikaliffner.se.