I en radioreklam för några år sedan sammanfattades handlingen i kända blockbusters på några sekunder. Sagan om ringen beskrevs ungefär så här: Några hobbitar går och går med en ring, det blir slagsmål, de går igen, det blir åter slagsmål och sedan släpper de ner ringen i en helveteseld. Slut.

Byt ut några hobbitar mot dvärgar, låt dem rida på ponnyer emellanåt och sätt en eldsprutande drake vid resans mål istället för en skärseld. Det ger en ganska bra sammanfattning av handlingen i Peter Jacksons nya mastodonttrilogi, som bygger på Tolkiens tunna bok Bilbo.

Det mesta är sig likt från Sagan om ringen. De musikaliska ledmotiven för ringen och hobbitarna är desamma, flera av karaktärerna återkommer, gestaltade av samma skådespelare, och kring den tappra skaran på vandring svärmar som vanligt blodtörstiga orcher. Stämningen i Hobbit: Smaugs ödemark, andra delen i trilogin, är mörkare än i den första. Här bjuds inte på någon musikal eller dvärgdans. Istället mer bruna och svarta färger, mer regn, mer öppna käftar med långa hörntänder och en ständigt närvarande ondska som vaknat till liv. Peter Jackson skapar denna stämning med hjälp av ännu mer digitala muskler än i föregående film, så till den grad att miljöerna ofta för tankarna till dataspel.

Ändå imponeras jag av de fantasifulla landskapen och att Jackson lyckas bibehålla intensiteten i en film som är nästan tre timmar lång. Intresset hålls för det mesta vid liv, trots att det känns som att Jackson mer eller mindre gjort samma film om och om igen, variationer på ett tema. Filmerna om Midgård bjuder på ett enormt överdåd, man bombarderas med intryck i ett sådant tempo att man inte hinner reflektera över vad berättelserna egentligen säger.

De är ultimata popcornfilmer där publiken reduceras till passiva, närmast förlamade konsumenter som snällt sitter och stirrar på skärmen iförda löjliga 3D-glasögon. Här ges inte utrymme åt betraktaren att vara medskapare.

När man funderar lite inser man dock att Hobbit på ett symboliskt plan är en slags antites till Sagan om ringen. Ringen är en tydlig symbol för det farliga i att ge efter för frestelser och låga begär, trängtan efter makt. Det är i det godas tjänst som trollkarlen Gandalf leder ringens brödraskap mot den förgörande elden. Men i Hobbit är det precis tvärtom. Gandalf leder några giriga dvärgar för att återerövra Ensliga bergen, ett berg fullt med guld, som drivit tidigare generationer av dvärgar i fördärvet. Draken Smaug ligger och vaktar guldet, en påminnelse om vilket hemskt öde som väntar den som trånar efter överflöd.

Varför den gode trollkarlen understödjer ett sådant företag förblir för mig en gåta. Om Bröderna Grimm, mästare på sedelärande sagor, hade skrivit Hobbit är jag övertygad om att dvärgarna hade fått brinna i drakens andedräkt.

Tyvärr misstänker jag att Jackson inte vågar frångå Tolkiens roman så mycket att han tar livet av de skäggiga hjältarna. Istället anar jag att den avslutande delen i trilogin kommer att bli en utdragen strid mellan det onda och det förment goda, med utgången på förhand given.