Synpunkten


Foujan Rouzbeh
Fria Tidningen

Därför behövs separatistisk organisering

Vi står inför ett valår och den politiska depressionen verkar sprida sig som en epidemi. Symtomatiskt för denna folksjukdom är förvirring, till följd av bristen på tydliga och realpolitiska alternativ till alliansregeringens utarmande linje. Oppositionen känner till problemen men tycks ha svårt att formulera och erbjuda genomförbara lösningar.

Människor väljer därför allt oftare att organisera och positionera sig på egen hand, i takt med att de politiska partierna låter bli. Denna ökande strävan efter utomparlamentariska och civila formationer ger inte bara uttryck för en folkrörelsetradition, utan behöver också erkännas som en reaktion på den numera färglösa partipolitiken.

En omstridd arbetsmetod är den separatistiska, som avhandlades under en av programpunkterna på årets Socialistiska forum i Stockholm, i anslutning till frågan om rasism. Panelen tycktes nå konsensus i att separatismen är inaktuell för vår tid med argument såsom att vi ”inte har råd” att arbeta uteslutande och partikulärt.

Ändå växer antalet separatistiska rum. På ett annat seminarie samma dag regogjorde till exempel det nystartade kollektivet Rummet för varför man genom en ny plattform ämnar skapa dialogmöjligheter för rasisifierade personer.

Bland berörda grupper råder alltså ingen tvekan om att separatismen behövs, och den fråga kritiker bör ställa sig är därför om det gemensamma bästa i dag och alltjämt är att driva frågor baserat på en unison politisk agenda som grundar sig i tanken om att ”alla ska med”?

I ett samhällsklimat där vi allt mer kommer att diskutera över huvudet på andra är det ytterst viktigt att skapa plattformar för fler röster att få komma till tals och få föra sin egen talan. För att en undertryckt minoritetsgrupp ska ha samma chans till deltagande som den normativa majoriteten gäller det att jobba fram metoder som lyfter och gör plats.

Ett separatistiskt rum är ett redskap som utesluter i syfte att inkludera, och måste ses som en proaktiv arbetsmetod i direkt kontrast till den apolitiska utveckling som vi ser i Sverige i dag.

Det finns två led i arbetet med detta som bör löpa parallellt. Dels förpliktigar kampen för det jämställda samhället att frontfigurer som tillhör normen och utgör majoriteten lämnar plats åt andra. Samtidigt finns ett behov för minoritetsgrupperna att internt och bakom stängda dörrar få föra dialoger sinsemellan i syfte att sätta den egna agendan samt uttrycka de egna behoven. På så sätt kan politiska mål formuleras som känns relevanta och genomförbara.

Det är först när alla faktiskt kan vara med – på lika villkor och med lika möjligheter – som vi tillsammans kan ta upp parollerna om det gemensamma bästa. För att nå dit måste vi sluta att se den separatistiska arbetsmetoden som ett hot, och börja se den som en möjlighet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu