Stockholms Fria

Äventyrlig historia i verklightens andra sida

Det är inte helt lätt att placera författaren till Den yttersta verkligheten. Lite i förbigående presenterar han sig som civilingenjör, och han åberopar många svenska arbeten och även personliga kontakter med svenskar. Men hans svenska är inte felfri, bland annat skriver han veteatomen i stället för väteatomen!

Boken har tidigare utkommit på engelska och ungerska (också den svenska upplagan är tryckt i Ungern). Enligt utgivaren ska boken ha sålts bättre i Ungern än en utgåva av Nobelpristagaren Imre Kertesz.

Boken ger till en början ett sympatiskt intryck. Balogh resonerar övertygande om hur gamla världsbilder som den geocentriska visat sig vara illusioner, samtidigt som människan varje gång varit övertygad om att den nya verklighet man upptäckt varit slutgiltig. Klart och pedagogiskt presenteras resultaten i relativitetsteorin och kvantmekaniken (samtidigt som författaren erkänner att han inte behärskar den hithörande matematiken).

Men han gör också egna antaganden, och dessa adderar sig så småningom till en världsbild, som ligger långt från utgångspunkten. Han refererar den nya fysikens upptäckt att materian har dubbel natur. I vissa experiment uppträder den som partikel, i andra uppräder den som våg. Den är alltså både och.

Och han konstaterar att energi och massa är ekvivalenta enligt Einsteins formel E = mc2. Men fortlöpande reducerar han denna dubbelhet till det led som passar honom bäst. 'Vi vet i dag att i universum är allting energi'. 'Elektronen kan uppfattas som ett mönster av stående vågor' . 'Kan det vara så att det inte finns någon "partikel" i dessa stående vågor'.

Ständigt glider han mellan olika sätt att förhålla sig i dessa frågor: 'om vi skulle uppfatta materien som stående vågor /.../ Eftersom själva materian i universum består av stående vågor .' Egendomliga är hans resonemang om ljus och gravitation. Ljus är i första hand det vi kan se och i andra hand också ultraviolett och infraröd strålning. Men plötsligt är röntgen och gammastrålning också 'LJUS'.

'Eftersom själva materian i universum består av stående vågor, kan gravitation inte vara något annat än ett resonansfenomen. /.../ Gravitation = Resonans. Och inte nog med det: 'Det är en okvalificerad gissning, men för mig är det mycket sannolikt att resonansfenomen kan vara förklaringen även till den svaga kraften och den starka kraften inom atomen'.

Ja, det är förvisso en okvalificerad gissning, för resonans innebär inte att de två leden dras till varandra, bara att de påverkar varandra genom sina svängningar.

Själv menar Balogh sig ha funnit 'en av nycklarna till universums hemligheter' i musiken, nämligen indelningen i oktaver: sju toner upprepas om och om igen men ständigt i högre frekvenser. En sådan stegring finns inte bara i ljudet, anser han, utan också i ljuset: regnbågens sju färger kan också de existera en eller flera oktaver lägre eller högre, fastän vi på grund av våra ögons begränsning inte kan se dem i infrarött och ultraviolett.

Så småningom är han färdig att 'föreslå en möjlighet som eventuellt kan öppna nya tankebanor. /.../ Det kan kännas vågat, men det är fullt logiskt".

Nämligen att 'betrakta hela det kända elektromagnetiska spektrumet med materien inkluderad som en enda oktav'. Liksom i musiken skulle man då kunna tänka sig en oktav högre, en högre sfär där vågorna vibrerar i snabbare takt. Den skulle skilja sig från den lägre bara genom detta högre svängningtal, och därför skulle den vara ganska lik vår egen jordiska värld, inklusive 'den högre sfärens invånare".

Det är möjligt att detta är logiskt, men logik är inte allt, det finns något som heter empiri också. Vad vinner vi på en sådan gissningslek? Men Balogh blir inte svaret skyldig. Under rubriken: Är det verkligen hjärnan som skapar våra tankar? lanserar han, efter en idé av professorn i neurobiologi vid Karolinska institutet Lars Olsson, tanken på hjärnan som en radio, som tar emot sändningar utifrån. Ett sådant synsätt skulle onekligen lösa åtskilliga av hjärnforskningens till synes olösliga problem. Hjärnan kan vara värd för tankar som en radiomottagare kan vara värd för sändningen, men kan inte producera den. /.../ Tankarna är inte beroende av den materiella hjärnan med låg energinivå. Skriver Béla Balogh. Fast nog tycker jag att det är jag själv som tänker mina tankar - till exempel dessa - och att jag inte bara är en passiv mottagare för idéer från annat håll...

Men varför nöja sig med detta? 'En sådan insikt skulle leda till mänsklighetens kanske mest dramatiska upptäckt eftersom den implicerar att själva materian, som i grund och botten är en komplex formation av stående vågor, inte kan vara något annat än en "produkt" /.../ av högre energinivåer och högre frekvenser'.

Därmed är vi tillbaka till en av utgångspunkterna: materien som ingenting annat än (reduktionismens förfalskande formel!): stående vågor.

Och sådana kräver, liksom den stående vågen i orgelpipan, ett ständigt tillflöde av energi. Materien som stående vågor, som från början var ett försiktigt antagande, är sedan länge ett självklart faktum. Och därmed ligger vägen öppen för en ny variant av Platons idévärld, av 'den yttersta verkligheten'.

Baloghs bok är alltså en ganska äventyrlig historia, även om den helt visst också innehåller åtskilliga tänkvärda idéer. Och ändå har jag bara talat om bokens första del. Det finns också en andra del där författaren helt hänger sig åt spekulation som den värsta New-Agare. Här handlar det om tro, kärlek, astralvärld, änglar och Mästarnas hemlighet.

Här finns en helt annan bok.

Det är nästan så att man undrar om civilingenjören är schizofren.

Men på klassiskt manér är författaren inte ensam i detta. 'Det var under denna period jag träffade mannen som senare blev min vägvisare på den andliga vägen', en vägvisare som han okritiskt följer. Det utsägs aldrig, vad jag kan se, vem denne vägvisare är, men man erinrar sig plötsligt att boken inte är utgiven på något vanligt förlag utan av Svenska White Eagle Lodge, en avläggare till en Rosenkorsorden som grundades i England under andra världskriget .

Vägvisaren härrör väl därifrån.

Till sist en reflexion till bokens titel. Vad menas med Den yttersta verkligheten? Att vi lever i en verklighet är nog de flesta överens om. Men finns det därutöver också en yttersta verklighet, och är den till äventyrs finare och mer eftersträvansvärd? Här delar sig mänsklighetens vägar: somliga har mer eller mindre spekulativt eller okritiskt sökt sig fram mot någon sorts yttersta verklighet, andra har satsat på den konkreta, fysiska verklighet, där vi har vår dagliga varelse.

Det senare alternativet har sedan 350 år skämts av att helt domineras av en analytisk och reduktionistisk vetenskap, som så att säga har gått den motsatta vägen. Den har upplöst den konkreta verkligheten i dess beståndsdelar och reducerat dessa till deras enklaste form. Det har visat sig löna sig: det har gett makt över naturen, en makt som konstant har missbrukats. Men därmed har också den konkreta verkligheten lika effektivt trollats bort och förfalskats som på den första, himmelska vägen. Bara genom att inte analysera och reducera utan att se denna sammanhållna verklighet som den är, förstå att vår värld fungerar som helheter, processer och system, kan vi göra rättvisa åt den värld vi lever i. En rättvisa som bland annat finns i en ny och annan vetenskap om självorganiserande system, knuten till namn som Ilya Prigogine och Erich Jantsch. Men naturligtvis också i den stora dikten och konsten. Och då kan vi, med Harry Martinson i Aniara, se att den värld vi lever i är det paradis vi söker på alla andra håll, ett paradis så långt det är möjligt. Blott att vi själva ständigt missbrukar och förstör den. Intill den slutliga förstörelse med kärnvapen som driver passagerarna i Aniara bort från Jorden.

Författare: Béla Balogh

Bokförlag: Svenska White Eagle Lodge

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Erich Jantsch: tankar om världen och tänkandet

Varför domineras dagens tänkande inom (natur)vetenskapen alltjämt - undantag finns - av analys, reduktion, determinism? Därför att det är lättfattligt men också framgångsrikt. Och därför att detta slags tänkande, som slog igenom med den nya vetenskapen på 1600-talet, sedan har uppehållits av upplysning, positivism, darwinism, logisk empirism.

Stockholms Fria

Fronesis - den glömda kunskapen

I Romanen i din hand lanserade jag 1976 begreppet 'den episka processen' som beteckning för det utvecklingsförlopp som äger rum i de flesta romaner, från utgångsläget i upptakten fram till slutpositionen, när hela händelseförloppet agerats igenom. En av de tillämpningsövningar jag senare försökte mig på hette Den episka processen i Singoalla och publicerades i Samlaren 1977.

Stockholms Fria

En världsomsegling med Ken Wilber

När jag första gången skulle tala om Ken Wilbers filosofi insåg jag att det är som att försöka kartlägga hela havet på tre timmar. Frank Visser har nu i boken Ken Wilber. Thought as Passion (Tänkande som passion; förstaupplaga på holländska 2001, engelsk översättning 2003 på State University of New York Press) kartlagt detta väldiga hav.

Stockholms Fria

Rationalitetens dilemma

I januari 2004 gjorde min fru och jag en resa genom Kambodja. Huvudskälet var att se och uppleva Angkor Wat, det stora templet i djungeln, återupptäckt av franska arkeologer på 1860-talet. Och vi blev inte besvikna. Det visade sig vara världens kanske största tempel, jämnårigt med Lunds domkyrka och utsmyckat med 400 meter (!) reliefer i sandsten med enastående verklighetsillusion.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu