Publiken skrattar men mest är det obekvämt. Skrattet blir en ventil för vår genans likt de tre systrarnas inkapslade längtan pyser ut genom hångel, bråk, knull, vrål och onani.

Att begära tre systrar lämnar mej förvirrad och frågande. Vad vill detta skruvade farsartade verk säga mej? Vi får Tjechovs klassiker Tre systrar i en nygammal jäsande förpackning, regisserad av Mellika Melouani Melani, inslängd i Europas ökande arbetslöshet och Fas 3.

Pjäsen tar avstamp i ett stelt borgerligt helvitt hem i en rysk småstad vid förra sekelskiftet. De tidsenligt klädda systrarna Irina, Masja och Olga (starkt och uttrycksfullt spelade av Nina Jeppsson, Caroline Söderström och Anna Bjelkerud) lever i neurotisk leda och materiellt överflöd uppvaktade av män med status och tjänstefolk. Det vankas kalas och gästerna fyller den strama formen med relationsdramer - den filosofiske baron Tusenbach (Jesper Odelberg) suktar liksom alla andra efter en syster, meningsfullhet och kärlek. Alla vill ha närhet, alla kommer få det. Men ingen blir nöjd. Kvinnorna agerar, formulerar och känner medan männen orerar torrt och musiserar. Kalassällskapet skrålar och romantiserar kroppsarbete utan att ägna den hårt arbetande och stressade husan Anfisa (Anthea Lewis) en blick. Hon och vaktmästaren Ferapont (Abdellah Noukrati) rinner trött genom deras dubbla budskap och krav. En tydlig parallell till rummet utanför scenen - de som sliter och möjliggör vår bekvämlighet, den vita medelklasspublikens begär, är rasifierad underklass. Bubblan blåses snabbt upp. Scenen vibrerar av avudsjuka, längtan, sexualitet, nervositet och ilska. Vad ska hända och när?

Tre Systrar skrevs 1900 av Anton Tjechov i en tid då förändringens vindar blåste och tsaren ännu hade makten i Ryssland. Folket var missnöjt, revolutionen närmade sej. Som nu? Folk i Europa är misssnöjda och hungriga. Bankar på dörren och vill in. In över gränser. In över arbetslinjer och bort från desamma, bort från meningslöshet och stress.

Så händer just det i pjäsen. Det knackar på dörren och in väller missnöjet, massorna. De marginaliserade "De Andra". De vars röster helst inte ska höras. De vars ryggar hela begärsspektaklet vilar på. Det är en grupp "långtidsarbetslösa göteborgare" som bjuds in av Stadsteatern och systrarna att vara med. Först är de tysta och stilla, betraktande. Sedan alltmer hotfulla. De kommer med mänsklighet och känslighet som riskerar att spräcka bubblan av yta och begär.

En filmkamera projicerar  närbilder i realtid på en vägg för att ta oss in i karaktärernas känsloliv och visa på detaljer som annars inte får synas. Närgånget, naket och svettigt. Det bråkas med teaterkonventioner och publiken får stå ut med otydliga repliker, stroboskopljus, dånande elektroljud, evighetslånga tystnader, repetetiva sexscener, objekt som gör anspråk på utrymmet och en osäkerhet i vem som sätter agendan, utan att serveras några svar. Kanske blir publiken subjekt för pjäsen som masochistiskt. naivt och tyst sitter kvar. Är det på detta sätt pjäsen relaterar till arbetslivet? Vi accepterar att göra tomma arbeten som vi inte trivs med, men utan protester. Vi är tacksamma för jobbet, vi applåderar pjäsen. Vi är tysta och håller med. Sätter oss i teaterbaren och tar en öl i väntan på andra akten. Som after work; dövar för att fortsätta orka. Istället för att förändra. Men vi är inte nöjda.

En fråga till som pjäsen väcker är hur en utsatt marginaliserad grupp kan göras starka i detta rum och under anställningsformen Fas 3? Förväntar regissören sej att de ska blåsa friska fläktar genom dammiga rum? Förväntar De sej en trygg anställning efter detta? Frågan som följer mej hem är om de blir utnyttjade i sin utsatthet och något smaskigt för publiken att mumsa i sej, eller om de på riktigt är något att bli rädd för. Prekariatet är här nu, i era rum!