Ett år. Där sattes gränsen. Lär du dig svenska på tolv månader får du en så kallad studiebonus. För dem med akademisk bakgrund handlar det om 12 000 kronor. Då måste du vara klar och godkänd på två sfi-kurser och du måste ha läst dem snabbt efter din ankomst till Sverige. För elever som knappt eller aldrig gått i skola är det två lägre kursnivåer som gäller. Då ska du inte bara lära dig grunderna i ett nytt språk utan också att över huvud taget skriva. Med hjälp av ett helt okänt alfabet. Klarar du det på ett år kan bonusen, i lågutbildades fall på 6 000 kronor, bli din.

Någonting är uppenbarligen bråttom.

I gallerian i Vårbergs centrum i södra Stockholm är tunnelbanenedgången stängd. Ahmed Noori får ta omvägar runt nyuppsatta plank. Till höger ligger en skönhetsbutik specialiserad på peruker och löshår, svänger han åt andra hållet kommer han rätt. Gallerian har inte alltid varit navigerbar. För ett år sedan var planken stora, höga och utplacerade överallt, om än osynliga för många. Inte för Ahmed Noori. Han memorerade exakt hur gallerian var uppbyggd, vilka kännetecken som gick att använda om han gick vilse, och var det fanns någon att prata med. I en presentbutik och i en av restaurangerna på utsidan mot gatan arbetade dari-talande.

För att uträtta ärenden fick någon från Ahmed Nooris ungdomsboende hjälpa till.

– Jag kunde se kläder men inte säga att jag ville köpa dem. Jag kunde inte tyda priset. Inte se storlekar. Då: någon måste följa mig till varje butik. Jag kan aldrig släppa den personen.

Oron över rörligheten i sitt eget stadsdelscentrum har i dag ersatts av en ny nivå språkoro. Som känslorna inför praktiken han precis genomfört på ett serviceboende för äldre. Kunde hans språk verkligen räcka? Hur skulle de förstå varandra? Tänk om de inte använder tydlig svenska? Men han är lättad.

– De gamla. Enda i hela Sverige som pratar långsamt. Han skrattar.

Så svårt är det inte att sköta ett viktigt arbete. Andra situationer har varit betydligt mer låsta. Utan full förståelse för Sveriges officiella språk har han istället lagrat kunskap som memorybrickor i huvudet.

Ända sedan svenska för invandrare startade har den varit föremål för en ofta polariserande politisk debatt. Regeringen, med Folkpartiet i spetsen, har sedan den tillträdde år 2006 stått för de senaste trenderna: mer piskor och morötter till eleverna, försök till att effektivisera och konkurrensutsätta sfi, och anpassa den till arbetslinjen. Jobben ska vara vägen till svenskan. Samtidigt påbörjar tiotusentals människor med kort eller ingen utbildning, de som i debatten refereras till som analfabeter, sfi varje år. Frågan är hur regeringens idéer om svenskinlärning och jobb påverkar dem.

Första natten i Stockholm sover Ahmed Noori i en park. Namnet vet han inte, han memorerar buskarnas formationer istället. Bara ett ord har han kontrollerat mot svenskan innan han anlänt. Afghanistan. Som besvarar det alla frågor i världen. Morgonen efter sömnen i gräset ringer några förbipasserade polisen efter att ha sett en ung smal pojke liggandes på marken. Afghanistan, säger Ahmed Noori när polisbilen kommer.

Asylboendet i Skarpnäck tar emot honom efter en natt hos polisen och han omplaceras senare till ett ungdomshem i Vårberg. Tryggheten i boendet är precis vad han föreställt sig, men arbetsmöjligheterna långt annorlunda. Det är inte bara att börja jobba. Inget jobb utan svenska språket, får han översatt för sig. Ahmed Noori som alltid har arbetat – med husbyggen och med handel både i Afghanistan och i Iran innan han via Grekland tog sig till Stockholm – har för länge sedan lärt sig förknippa skolgång med människor som lever ett annat liv än hans. När han dessutom får höra att undervisningen kommer att ske på svenska får han hjärtklappning.

– Första dagen i skolan sa de: Presentera dig. Jag sa ingenting. Till slut presenterade min lärare mig på svenska. Jag förstod ingenting.

Snabbt tyr sig Ahmed Noori till andra darispråkiga i klassen. Låter läraren prata och viskar sedan: Vad betyder det?

Undervisningen sker enbart på svenska. Ingen av lärarens ordförklaringar når fram. På ett papper börjar han härma bokstäver ur det latinska alfabetet. Tar med sig alfabetet hem, ritar raka vinklar. Efter en och en halv månad kan han avbilda allihop, skriva av vad som helst, kopiera hela meningar på svenska. Vad bokstavskombinationerna betyder vet han däremot inte.

Under hösten 2012 sände Sveriges radio en serie inslag och reportage om att många analfabeter har svårt att lära sig språket trots flera år i sfi. Tre månader senare, i januari 2013, beställde regeringen en ny stor sfi-utredning. Det var en utveckling av en pågående utredning som syftade till att öka valfriheten och konkurrensen inom sfi. Nu förklarade regeringen att ”svenska för invandrare måste förändras i grunden”. Dagens sfi beskrevs som misslyckat, var fjärde elev hoppar av i förtid. Kanske kan Arbetsförmedlingen få en större roll, så att svenskinlärningen knyts bättre till arbetsmarknaden?

Hur sådana frågor ska hjälpa dem som kommer till Sverige med kort eller ingen skolutbildning framgår inte av regeringens direktiv till utredningen, som ska presentera sina färdiga förslag i oktober. Vad som händer sedan är oklart. Många tidigare sfi-utredningar, även den som föreslog maxtid för sfi, har inte gått vidare till politiska beslut och nya lagar.

Luften står still i Kroksbäck och AbdhulKhadir Mohamed har just gått av dagens arbetspass. I ett sommarlovsöde skolområde i Malmö sticker Hyllie park folkhögskolas sfi-del ut. Även under sommarmånaderna kämpar 300 elever sig igenom sina uppgifter. Längst fram i klassrummen står antingen en modersmålslärare eller svenskspråkig sfi-lärare. Inlärningen sker på två sätt. Modersmålsundervisning för elever som behöver bilda sig i sitt eget språk innan svenskundervisningen kommer in, eller sfi-undervisning där en modersmålslärare är med som medlare mellan de svenska orden och modersmålet. Lärarens roll är då att förklara det svenska språkets struktur på ett språk som eleven förstår. En sådan lärare är AbdhulKhadir Mohamed.

Skolan, ägd av en ideell förening sprungen ur Evangeliska frikyrkan, har gjort sig ett namn inom progressiv sfi med modersmålsbaserad alfabetisering och ett starkt elevinflytande. AbdhulKhadir Mohamed visar runt i salarna och förklarar hur modersmålslärare snabbar på den inlärning som annars måste ske helt på svenska.

– Ett exempel: Jag måste förklara vad en socialförsäkring är för en elev. Hur ska jag översätta det? Det går inte. Somaliska har inget ord för socialförsäkring. Men jag kan jämföra med klansamhället. Jag kan säga, vad gör vi i klanen om någon skadat sig? Vi samlar ihop pengar. Det är också vad skatten gör. Vi samlar alla ihop pengar för att täcka upp för den som skadat sig.

Hyllie park folkhögskolas historia börjar med Hamida Nabi, en hemskolad kvinna som redan som tioåring lärt äldre kvinnor siffror, klockslag och bokstäver i sitt familjehem i Afghanistan. En flykt, ett liv och en barnskötarutbildning senare börjar hon som frivilliglärare i en källarlokal förklara svenska språket på pashto för afghanska kvinnor som gett upp sfi. 2004 anställs hon av Hyllie park folkhögskola och får sprida metoden. Nya modersmålslärare knyts till skolan och de utvecklar i sin tur egna, liknande pedagogiska tillvägagångssätt. Efter ett riksdagsbeslut 2010 som främjar privata aktörer och ger folkhögskolor rätt att ge betyg i sfi har det blivit lättare för Hyllie parks folkhög- skola att fortsätta sin verksamhet.

Treårige Ahmed och fyraårige Ahlam springer runt en lekplats i Linköpings gröna höghusområde Berga. 25-åriga mamman Farxiyo Cadou Ahmed lyfter upp dem varje gång de trillar. I handen vibrerar gång på gång inkommande meddelanden till en telefon. Sms som hon fram till nyligen inte kunnat tyda. Inte förrän hon skaffat undervisning på privat väg.

– Min kusin fick lära mig skriva på somaliska. Det är bara barnen som får hemspråk i skolan.

34-åriga Rhoda Mohamed Razi håller sig också hela tiden nära en telefon.

– Har jag åkt fel med bussen ringer jag någon direkt. Får jag hem ett kuvert ringer jag och ber någon komma och läsa.

Till B-kursen, som hon börjat efter ett år med sfi A, kommer en modersmålslärare en gång i veckan och översätter.

Också till Ashuro Dahirs klass, på en annan av Linköpings skolor, är modersmålsläraren bara med en dag i veckan.

– Fyra dagar i veckan sitter jag och förstår ingenting, säger hon.

Tidigare har hon gått fyra år i koranskola, men det är också hennes enda skolgång.

– Det var inte så stor skillnad. Också det en skola på ett annat språk än mitt.

För att hantera Sverige har hon istället uppfunnit en metod. Hon iscensätter situationer för att varje svensk-språkig hon möter ska säga så lite som möjligt. Köper hon något räcker hon alltid fram en stor sedel.

– Köper jag mjölk ger jag en hel hundralapp. Då kan de inte säga tre kronor för lite eller något annat som jag inte förstår.

Hon låter triumferande när hon förklarar.

Qarin Franker är lektor i svenska som andraspråk och har stor kunskap om undervisning för personer utan formell skolbakgrund. Från forskarrummet i Göteborg talar hon om en enspråksnorm som lyser igenom svenskundervisningens historia.

– Få länder i världen är så enspråkiga som Sverige historiskt har varit. Det är ovanligt. I Norge har du nynorskan och bokmål. I Finland finskan och svenskan.

Det har lett till att nya språk tagits dåligt om hand. Mitt i den mest språkrika tid som existerat kallas modersmålsundervisning och hemspråk fortfarande just så istället för att vart och ett av Sveriges stora minoritetsspråk blir ämnen som går att studera och som det därmed kontinuerligt utbildas lärare i.

– Entydig forskning pekar på modersmålet som avgörande för hur lätt man tar till sig principer i ett nytt språk. Antingen genom att eleven först lär sig läsa på modersmålet, eller genom att eleven får undervisningen förklarad på sitt förstaspråk. Ändå är det till exempel här i Göteborg så att första årets Språkintroduktion, svenskundervisning för nyanlända unga, bara får föras på svenska.

Trots att många lärare ber om det finns alltså kommuner där inget modersmålsstöd alls kopplas in. Medvetet. Som för att tvinga in det nya språket.

I Vårberg har Ahmed Noori plockat fram en av sina skrivböcker. En rad visar enkla ord på svenska. Den andra samma ord på persiska. Rader med bara bokstäver växer till början på ett komplett handskrivet lexikon. Efter ett par sidor blir svenskan mer avancerad. Uttryck hämtade från vitt skilda sammanhang citeras och översätts.

Han hade varit i Stockholm i sex månader när skrivboken började fyllas. Minns precis vad som gjorde att inlärningsförmågan vände.

– En annan kille som pratade dari blev sjuk. Sjuklingen kunde absolut inte gå själv. Han fick följas till akuten och lämnas av. Sen låg han där. Han kunde inte klara sig. Han var rädd. Han blev besviken på allt, värre än mig.

Ahmed Noori tänker att han själv skulle vara lika hjälplös i samma situation. En studievägledare som sett hans uppgivenhet föreslår att han kan försöka vara med på lektionerna i persiska som hemspråk. Kanske kan skrivspråk på ett språk nära dari göra svenskan enklare?

Ahmed Noori börjar gå dit två gånger i veckan trots att han inte är schemalagd där. Det persiska alfabetet möjliggör ett nytt hjälpmedel. Plötsligt kan han använda lexikon. Han börjar skriva av ordböckerna. Ofta sitter han uppe halva nätterna och ockuperar en av ungdomsboendets tre datorer för att ta hjälp av Google translate och språkövningar. Det är bara svenskan han har blivit ombedd att öva på men Ahmed Noori märker att ju mer skriven persiska han lär sig desto enklare blir det att både förstå och komma ihåg de svenska orden.

För att knyta svenskundervisningen närmare arbetsmarknaden har regeringen uppmanat sfi-utredningen att fokusera på praktikplatser. Tidigare i år kom doktorsavhandlingen Att hantera praktiken. Där undersöker Karin Sandwall om praktikanter ges de stora möjligheter till kommunikation och språkutveckling som regeringen hoppas på. Hon landar i en önskan om ett sfi som inte är ett arbetsmarknadsinstrument utan syftar till att stödja individens utveckling.

På Hyllie parks folkhögskola följer de den akademiska diskussionen om sfi.

– Det har ju visat sig att ingen på arbetsplatserna pratar med praktikanterna, säger läraren Sigun Boström.

– Utom på dagis. Där pratar barnen med dem, fyller AbdhulKhadir Mohamed i. Men säger sedan:

– Inte alltid där heller. Ofta får praktikanterna ha hand om de yngsta barnen. De som det bara behövs bytas blöjor på.

Han skrattar men blir sedan tyst.

– Jag tror att det helt enkelt inte finns en politisk vilja att inkludera gruppen med kortast skolbakgrund.

– Jag får ibland känslan att kommunen tycker att det är bra om vi kan hålla dem sysselsatta, säger Sigun Boström.

– Att det räcker.

Solen håller på att gå ner över Berga i Linköping och Ashuro Dahir värjer sig för en stor kamera. Okej att bli intervjuad men foto också? Hon skakar på huvudet.

Hon var 40 år när hon kom till Sverige 2010, van att försörja sig själv genom den klädbutik hon drev i Somalias huvudstad Mogadishu. Linköping fick det att kännas som om allting togs ifrån henne. Här fick hon lära sig att inga arbeten fanns för den utan svenska språket, som tedde sig ogenomträngligt. Att anmäla sig till någon svenskakurs väntade hon med, det kändes lönlöst.

Så stannar hon till. Vi står vid en orangeröd busshållsplats. Östgötatrafikens färger.

– Det finns en sak jag aldrig kan glömma. Jag har fortfarande kvar beviset. Alla kvitton är hemma. Kan du titta på dem? Om jag hämtar kvittot kommer du se att jag har rätt.

Ashuro Dahir har plötsligt ändrat sig. Hon håller upp sina händer och ber att kameran fångar dem.

– Jag anmälde mig till sfi A efter att ha åkt med Östgötatrafiken, berättar hon.

– Jag hade förberett mig så noga. Köpt ett resekort. Laddat det. Tagit kvitto. Köpt en resa. När jag suttit ett par stationer på bussen kom två polisliknande figurer. De hade vad som såg ut som batonger. Mitt hjärta slog. I mitt hemland var jag alltid rädd för poliser. Nu verkade de gå på bussen. Det enda som hjälpte paniken var att krama kvittot till resekortet.

Biljettkontrollanterna bad Ashuro Dahir att räcka fram färdbeviset. Kortet blippade tomt. Hon försökte säga något. Kontrollanterna förstod inte. Sedan bad de om legitimation. Hon pekade desperat på kvittot. Såg sig om efter någon somalier som skulle kunna översätta. Där fanns ingen.

– Jag sa att jag hade ju köpt, jag hade betalat! Men jag kunde inte deras språk. Jag nådde inte fram.

Med böter på 1 200 kronor gick Ashuro Dahir skräckslaget av bussen. Än i dag försöker hon få tillbaka pengarna. Två år – varav ett som sfi-student – senare kan hon inte glömma känslan av att inte kunna försvara sig.

– Ibland vaknar jag på natten och tänker på det. Till och med nu när jag berättar för dig får jag huvudvärk. Jag får sådan huvudvärk.

Jobb. Det är vad många sfi-elever pratar och ber om. På så sätt är de överens med regeringen: målet är arbetsmarknaden. Men det har blivit väldigt svårt att ta sig dit. En av fyra utrikesfödda som vid ankomsten var 18–45 år gamla har nio år senare inte något arbete.

Forskare och lärare inom sfi har inte yrkat för bonusar, tidsbegränsningar eller en undervisning baserad på det svenska språket. Många lärare och forskare menar istället att undervisningen bör utgå från de invandrades olika behov. Det kan vara det bästa sättet att uppnå anställningsbarhet. Men lärarna ser flera andra viktiga poänger med utbildningen.

– Språket behövs för att kunna ha hemligheter, säger AbdhulKhadir Mohamed.

– Tänk dig att precis allt du gör går via någon annan. Dina brev från barnmorskan öppnas av andra. Dina kontokortsutdrag kontrolleras av andra. Dina sms. Dina Facebookmeddelanden. Till vilken läkare du än går har du någon med dig som hör allt du säger och översätter. Bland oss somalier till exempel kommer en tolk att vara bekant med dina bekanta, vi är en liten grupp, alla känner alla. Du kan aldrig prata i fred.

En dag på väg från Vårbergs centrum till boendet går Ahmed Noori vilse. En flashback till den första tiden i Sverige. Ahmed Noori letar sig bakåt, tillbaka till gallerian i centrum, den plats han memorerat sedan då, när hans rörlighet var som mest begränsad. Han sätter sig på en bänk utanför tunnelbanan och väntar på hjälp, att någon han ringt ska komma och visa vägen. Under tiden slår han upp sin anteckningsbok och börjar fylla en sida: Jag heter Ahmed jag har tappat bort mig jag bor i Vårberg men jag vet inte var i Vårberg.

Sidan finns kvar. Som en påminnelse. Om att det är fri rörlighet han är på väg mot.