Trots att DDR kollapsade för nära 25 år sedan återstår inte bara att pussla ihop säkerhetstjänsten Stasis sönderrivna dokument, utan än en gång försöka besvara två återkommande och deprimerade frågor: Hur kan en stat betrakta en stor del av sina medborgare som fiender och hur kan grannar, vänner och arbetskamrater förråda varandra?

På Fotografins hus på Skeppsholmen i Stockholm visar de två tyska fotograferna Daniel och Geo Fuchs bilder av förhörsrum och isoleringsceller i det forna Östtyskland. De har besökt fängelser som förvandlats till museer, arkiv där enorma pappersmängder förvaras och ett fängelsebibliotek i Potsdam där inget rörts sedan hösten 1989 och partitidningen Neues Deutschland ligger på bordet.

På ett vis ser allt propert ut, normalt. Bilderna av förhörsrummen visar tidstypiska, enkla rum inredda i dämpad färgskala. Det är rent och snyggt. Förhörsrummens ljudisolerade bruna och blanka dörrar står öppna mot korridoren. Isoleringscellens golv blänker i dagsljuset från fönstret. Inne i förhörsrummen finns blå eller röda kontorsstolar, bord och ljusa, fördragna gardiner.

Stasi hade enbart hand om politiska fångar. Man hade övergivit fysiskt våld som metod och litade på att förhör i månader och isolering från medfångar och yttervärld bröt ner de intagna. Man ville åt människors tankar, det mentala. En eller flera telefoner står på skrivbord som en förbindelse med makten och sanningen.

Till en början känns kamerans blick in i dessa frontalt fotograferade rum ganska sval. Men ju längre jag betraktar bilderna, desto tydligare framträder en hel värld av övervakning och angiveri och ett återsken av instängdhet och ångest, av psykiska övergrepp utförda av en paranoid stats hantlangare. Det är som att se in i en sjuk och förvirrad hjärna.

När DDR försvann hade man ingen användning för bunkrar och hemliga områden dit ledningen skulle fly i katastroflägen. Ordern var: förstör arkiven. Papperstuggarna bröt snart samman och Stasifolket började riva sönder dokumenten för hand. Men de hann bara med en mindre del innan medborgargrupper stoppade försöken att sopa allt under mattan. Totat hade DDR 180 000 hyllmeter arkiverade akter om sina medborgare.

DDR:s 16 miljoner invånare övervakades av säkerhetstjänsten Stasi med 91 000 anställda och 189 000 så kallade inofficiella medarbetare, vilka angav sina medmänniskor för politiskt oliktänkande. Var nionde östtysk var alltså Stasiagent.

Daniel och Geo Fuchs har också fotograferat maktens rum i form av Stasi-chefen Erich Mielkes kontor och tjänstebostad i Stasis högkvarter i Berlin. Hen levde ett bekvämt liv och kunde med kontorsmöbler i ädelträ känna sig betydelsefull.

Än i dag arbetar tusentals personer med att pussla ihop sönderrivna dokument. Alla tyskar har rätt att se vad som fanns om dem i arkiven och vem som rapporterat dem.

Ännu återstår stora delar av uppgörelsen med detta trauma i östra Tyskland, men kanske är Daniel och Geo Fuchs arbete ett tecken på att diskussionen om hur detta var möjligt kommer igång på allvar.

DDR-ledarnas nederlag var totalt. Av olika orsaker misslyckades de göra om människorna. Men de var skickliga i att utnyttja krafter som ställer oss mot varandra, krafter som funnits och finns världen över: Rwanda, Bosnien, Sovjet, Nazityskland, Turkiet, Ungern, Egypten, Kina… Ett kommande fotoprojekt torde vara Guantánamo, där man ägnar sig åt både fysiskt och psykiskt övervåld i denna sekund.