När jag lämnat utställningen med Cindy Shermans fotografier på Moderna museet i Stockholm, tycker jag att jag ser Cindy Sherman-människor överallt. Inte så groteska, förvirrade eller högdragna som hennes. Men då förstår jag att Cindy Sherman inte finns bakom maskerna i sina bilder, fast hon är den enda modellen, utan där finns de andra som konstnären sett eller mött och bearbetat till porträtt. Det är kanske en hemlighet med hennes konst. Den föreställer inte Cindy Sherman.

Hennes foton skär som en kniv genom samhället och blottar drömmar, fördomar och förklädnader, längtan och ångest. Det hon hittar hos andra gestaltar hon i olika stilar och uttryckssätt: Hollywoodfilmen, konsthistorien, pornografin, skräckfilmen, internet, populärkulturen.

De äldsta verken i utställningen är gjorda 1975–76, då Cindy Sherman var drygt 20 år. Materialet är klippdockor och clownmasker. Hon klädde ut sig som barn och fortsatte i vuxen ålder i ett slags terapeutiskt syfte, innan hon insåg den konstärliga potentialen att med maskeringen leva sig in i andra jag. Är man maskerad kan man kanske bättre kika in bakom andras masker.

Efter maskerna och dockorna följde svartvita bilder där Cindy Sherman agerar klassisk stjärna i filmer som inte finns. Det är laddade scener med resväskan eller breven slängda på sängen, kvinnan utestängd i trappan, på golvet, trängd i ett hörn, blåslagen. Men också framför spegeln eller nonchalant med cigarretten i munnen. Eller stark och fri på väg nedför en trappa, ut i världen. Redan här kan man se att Cindy Shermans konstnärliga material är drömmarnas och (framför allt) mardrömmarnas flöden i och omkring oss.

Med tiden gör hon filmscenerna i färg och kommer närmare ansiktena. Hennes smink- och maskeringskonst utvecklas alltmer och vi förflyttas från filmen till naturmiljöer. Det kanske vanligaste motivet är en liggande kvinna, medvetslös eller död. Hennes ansikte kan bära spår av jord och tårar. Någon gång kan kvinnorna vara kraftfulla, men det är undantagsvis.

I mitten av 1980-talet bevittnar vi sönderfallet och det ibland smärtsamt sönderslagna: dockor med groteska ansiktsmasker och deformerade eller spridda kroppsdelar. En del scener är starkt pornografiska. Barbiedockor poserar och kopulerar men underliven är deformerade.

Röran blir total i en svit av något som kan beskrivas som matrester blandade med bitar av sönderslagna tallrikar. Vi kommer också till den totala upplösningen med delar av en människa som sticker upp ur jorden: näsa, mun, löständer och spridda fingrar. I denna svarta röra ligger en sminkbox som speglar ett par klara ögon som ett minne av en människa som nu är rester på en soptipp. Där finns också en hamburgare, ett batteri och annat kastat och några kvistar påminner starkt om skelettdelar. Det är en bild av döden.

Jag känner att det finns en paradox. Även om vi förstår att det inte är Cindy Sherman vi ser, så vet vi att det är Cindy Sherman i konstruerade situationer. Vi förstår att detta är hennes föreställningar om följderna av katastrofer som drabbar alla människor. Genom sina bilder gör hon det möjligt för oss att stå ut med att se och begrunda lidandet och sorgen. Hon är kanske inte så bra på tröst, men får möjligen oss andra att börja fundera över livet före katastrofen en gång till.

Cindy Sherman är central i samtidskonsten. Hon började med fotografi, då det moderna fotot knappt var erkänt. Utan henne skulle fotografiet inte ha den ställning det har i dag. Hennes iscensättningar vetter mot abstrakt måleri, performance, installationer, film, collage och assemblage. Det är lätt att glömma Cindy Shermans stora betydelse, eftersom hennes språk i dag används av många och på olika sätt.

Visst släktskap finns med Kurt Schwitters och Edward Kienholz, vilka båda arbetade med hela miljöer. Robert Rauschenberg hörde delvis till samma konstnärliga landskap. Men frågan är om någon av dessa moderna klassiker vidgat sin blick och sitt material lika konsekvent som Cindy Sherman.