Visst lever skuggbudgeten upp till partiledningens ledmotiv inför valåret 2014. Istället för jobbskatteavdrag och sänkt statsskatt föreslås mindre klasser och fler speciallärare i skolan, höjd a-kassa och sjukförsäkring, fler studentlägenheter, miljöbilsbonus och investeringar i solenergi och mer personal i sjukvården. Och en hel del till.

Samtidigt tar partiet på sig den ansvarsfulla kamrersminen och kritiserar Alliansen för att ha ett oansvarigt stort ”reformutrymme” på 24 miljarder kronor, medan den egna budgeten stannar på 20,5 miljarder. Skillnaden på 3,5 miljarder är dock inte större än att det offentliga underskottet 2014 blir 1,4 procent av BNP istället för Anders Borgs 1,5 procent.

En fråga som S-budgeten däremot inte besvarar är varför ett överskott i offentlig sektor är viktigare än fler jobb. Socialdemokraterna försvarar nämligen än en gång de budgetregler som slår fast att offentliga finanser ska ha ett årligt överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel. Liksom tidigare undviker partiet att i sak bemöta överskottsmålets skeptiker, till vilka dess upphovsman förre partiledaren Göran Persson numera sällat sig. Argumentationen stannar vid allmänt tal om ”ordning och reda i offentliga finanser”.

Med udden riktad mot regeringens budget refererar s-ledningen till statliga Konjunkturinstitutet som hävdar att ”ofinansierade åtgärder i höstens budget kräver motsvarande besparingsåtgärder framöver om överskottsmålet ska uppfyllas.” Men S‑förslagen är också till största delen ofinansierade. Enligt LO skulle ett stimulanspaket som skapar drygt 100 000 nya jobb kosta drygt 70 miljarder kronor. Hur ska de jobbsatsningar som enligt s-budgeten ska ge Sverige EU:s lägsta arbetslöshet 2020 finaniseras om reformutrymmet är noll? Att partiet också förbinder sig att efter ett val inte riva upp ett femte jobbskatteavdrag gör inte bilden klarare, där försvinner 60 procent av ”reformutrymmet” i skuggbudgeten.

S-politiken för åren efter 2014 går helt enkelt inte ihop, och det vet förstås partiledningen. Så hur tänker de? Kanske vill man längre fram trots allt revidera överskottsmålet. Det finns en diskret öppning för det. En mening i skuggbudgeten lyder ”eventuella förändringar av överskottsmålet bör utredas i god ordning och annonseras i god tid i förväg”. Eller så hoppas man på turen i form av en osannolikt god konjunkturutveckling.

Eller också tar man helt enkelt en dag i taget. Den nidbild av partistrategier som säger att opinionsmätningar ofta väger tyngre än logik är inte alltid fel. Och nu gäller det att vinna mittenväljare med inkomster över genomsnittet. Medlet är välfärdssatsningar, löften att inte höja skatter, kritik av regeringen för att låna och slarva med statsfinanser samt signaler om att Vänsterpartiet nog inte blir med i en ny regering.

Men kanske lever S-ledningen farligare än den förstår när trösklarna mot mitten sänks och kärnväljarna tas för givna. I flera frågor är man redan på kollisionskurs med de egna medlemmarna. Flertalet socialdemokrater vill inte ha borgare i regeringen, men Stefan Löfvén pratar om att ”bryta upp blockpolitiken” och antyder koalition med FP. S-medlemmarna vill, precis som LO, inte ha vinst i välfärden men ledningen vägrar sätta ner foten utan hänvisar till ”skärpta kvalitetskrav”.

Och när Skånedistriktet, partiets största, säger att överskottsmålet hindrar en politik för full sysselsättning ger de röst åt en bred opinion också i övriga delar av landet.

Resultatet blir att stora grupper S-väljare i frågor som dessa står närmare Vänsterpartiet än den egna partiledningen, och att vänstern sakta tickar uppåt i opinionsmätningarna. Kanske visar sig prislappen för socialdemokraternas mittenvridning vara större än Stefan Löfvén tror.